Foto: Fredrik Sandberg/TT.
Insändare. Jag har 40 års erfarenhet som lärare. Jag minns när varje lektion i datasalen var roliga timmen, utan krav på mätbara resultat.
Jag anade redan då det som Pisaundersökningarna nu visat. Men att göra motstånd innebar då - precis som idag - att man blev impopulär och betraktad som tråkig bakåtsträvare.
Alla penningansvariga lovar nu rundhänt elever en egen dator som en garanti för modern pedagogik och en evig roliga timmen. Men plötsligt dök Pisaundersökningen upp som en ovälkommen glädjeförstörare, och alla klutar sattes till för att förklara resultatet på alla andra sätt än det mest känsliga. Det fick helt enkelt inte vara som det var.
Naturligtvis gällde dimridåerna i lika hög grad lärarutbildning. Den pedagogiska utvecklingen fick inte hejdas! Tyvärr inte avvecklingen heller, för plötsligt var vem som helst välkommen. Utan inträdeskrav. För att fylla kvoten.
En dator har ingen humor, inget personligt tonfall, ger inga uppmuntrande leenden eller tröstande ord och saknar förmåga att fånga tillfället i flykten - kort sagt inget av det som varje blivande lärare borde få insupa med lärarutbildningens modersmjölk.
Datorn rör inte en min. Men inlärningsmaskin då? Inte ens det. Men populär? Jo!
Naturligtvis skulle jag inte vilja bli lärare idag! Hur skulle jag då bära mig åt för att slinka ur datorernas förlamande grepp och kunna på mitt sätt göra det som jag vet att jag är bra på?
Datorn vimlar av fakta men är inte lärare. Men kombinationen lärare - dator sägs vara oslagbar. Hur oslagbar då?
lnte när det gäller resultat i alla fall. Men rolig? Kanske. 0ch fruktansvärt dyr!
Än idag kan jag ta på mig att på tio minuter i de ämnen jag behärskar lära mina elever lika mycket som deras dator klarar på fyrtio. Samtidigt bidrar jag inte till alla datormiljoner som ”skolan måste spara.”
Jag skulle nämligen inte ta en enda krona extra för att göra det jag alltid gjort.
Gammlärarn