Bildmontage. Arkivbilder: Scanpix, Norran
På Jörgen Eriksson insändare torsdagen den 15 junihar Ann-Christine Westerlund svarat att Kommunen inte har utövat påtryckningar på enskilda arrangörer för att försvåra arbetet med en folkomröstning. Det är ingen på Intressegruppen Centrumbron som tror detta heller.Vad vi däremot ser i vårt arbete är att folk är rädda. Man har en klar åsikt, men man törs inte med sitt namn stå upp för sin övertygelse. Som orsak anges ofta att man sitter i en beroendeställning till kommunen via sitt arbete eller sin förening.
Norran har skrivit om den tystnadskultur som råder, något ni på kommunen absolut förnekar.
Men ett exempel på en demokratisk varningsklocka är när den ansvarige läraren på livsmedelsprogrammet uttalar sig i Norran kring det privata övertagandet av Skeriarestaurangen. Han säger ”Nu får vi se om det är ok att uttala en annan åsikt i media.”
Vad är det, Ann-Christine, som får den ansvarige läraren att ställa den frågan? Naturligtvis finns inga direkta hot men rädslan är högst verklig för många i kommunen. När man då som privatperson och icke tidigare politiskt intresserad tar strid i en sakfråga, då inser man snabbt att den demokrati som man tagit för given, den är inte helt frisk. Då växer också en kampvilja fram som är svårstoppad.
Skellefteå är en liten kommun och det är omöjligt att undvika personliga relationer mellan människor i och utanför kommunen. Det har inte minst granskningen kring Polarisaffären visat. Men där riskerna är större, där måste också kommunen hålla sig till reglerna tydligare. Då kan man inte medvetet gå in i något som man själv betecknar som en gråzon. Allt det här sammantaget bildar en väv av osynliga trådar där vissa får fördelar, andra inte. Det är inte demokrati, Ann-Christine. Nu har vi passerat 4 000 namn och vi ger inte upp.
Mikael Karlsson, Skellefteå