Arkivbild: TT
Som adopterad hamnar man i många roliga situationer, speciellt om man är uppväxt i en norrländsk by sedan cirka ett års ålder.
Jargongen, dialekten och hur saker och ting fungerar är inlärt sedan barnsben, den enda skillnaden är väl att man har en annan hudfärg, tycker jag. Även det har lett till konfrontationer men mestadels till skratt.
Det är oftast det som i vissa personers ögon skiljt mig från ”de andra hoten”.
Mitt språk eller inlärning är det absolut inget fel på, mina värderingar är, enligt mig, oftast rätt sunda, avskyr ingen för vart man är född och gillar i princip alla som är trevliga. Har nog vänner från alla delar av samhället och trivs med det.
Jag älskar min familj och landet jag är vuxit upp i, men märker att klimatet blir allt kallare.
Men det handlar inte om vädret!
Säga vad man vill om Sverigedemokraterna, de är inröstade i riksdagen av folket och har därmed förtjänat sin plats och rätten att göra sin röst hörd, men vet också att paritet har högerextrema rötter.
Om nu Jimmie Åkesson missade allt det när han gick med får det väl stå för honom.
Det är stor chans att mina framtida barn kommer att ärva delar av mitt utseende och jag vill inte att de ska bli påhoppade för att de inte ser ”svenska” ut.
För i flera nynazistiska grupperingar spelar det ingen roll om du är adopterad, om ena föräldern inte är vit, och speciellt inte av utom- europeiskt påbrå. Allt sådant är fientligt i deras ögon.
Det är obehagligt och man känner oro, speciellt efter den senaste attacken i Malmö och den upptrappningen av det rena våldet.
Det är solklart att det finns rasism gentemot vita också och den är lika vidrig.
Men om det i framtiden kommer att bli så att jag och min familj väljer att undvika vissa delar av staden, eller landet, på grund av risk för att man blir misshandlad eller ihjälslagen så tror jag att jag hellre flyttar.
Sebastian Marklund, Byske