Den ”samlingsregering” som kommit på plats vad gäller flyktingmottagandet är välkommen och finansminister Magdalena Anderson är med rätta bekymrad över alla de miljarder som måste vaskas fram. En nödvändighet med nuvarande system.
Kan en gammal beprövad metod få komma till heders igen? När jag var barn fanns det ensamkommande flyktingbarn i varje klass i min skola. Vi öppnade våra hem för barn i nöd. De blev våra vänner och många stannade i Sverige för gott.
Självklart gick det inte friktionsfritt, men vi klarade anstormningen.
I dag fins det många par som köar för att få ett adoptivbarn. Troligen skulle de kunna hjälpa till genom att öppna upp sina hem och många andra ser säkert detta som en möjlighet att vinna erfarenhet och uppskattning.
Kostnaden då? I min modell överlåter vi åt socialförvaltningen att hantera saken. Det ekonomiska sköts på samma sätt som när du eller jag behöver hjälp. Bidraget för ett barn blir klart lägre än i nuvarande system. Lägg därtill att barnet snabbt kommer i skola och får samma möjligheter som övriga barn.
Omöjligt, nej inte alls, men det kräver en del av de som fattar beslut. Inga långa interneringar med utredningar utan istället förstärkning av kommunernas resurser.
”Samlingsregeringen” har beslutat om kvotering, alltså att alla kommuner måste delta. Delegera beslutsrätten till kommunerna, det vill säga förenklade utredningar, inga långbänkar vad avser familjers möjlighet att hjälpa ett barn i nöd och givetvis uppföljning och utvärdering.
Önskvärt är att kommunledningen går före med gott exempel. Kanske kunde någon fullmäktigeledamot öppna sitt hem och därmed få stenen i rullning, så att säga.
Någon måste få berörda myndigheter att inse att extra ordinära situationer kräver att gamla gränsdragningar undanröjs och ömma tår måste få trampas på.
Svenerik JohnssonSkelleftehamn