I november 2017 presenterade Folkhälsomyndigheten sin miljöhälsorapport. Författare till avsnittet om elektromagnetisk strålning var Anders Ahlbom och Maria Feychting, professorer i miljömedicin vid Karolinska institutet.
Svenska Dagbladet hade i maj 2011 artiklar om Ahlbom som då petats från sitt WHO-uppdrag. Han skulle ha varit ordförande vid en konferens i Lyon med världsledande experter där riskerna för cancer vid mobilanvändning skulle ha utvärderats.
Ahlbom hade mörkat att han var firmatecknare inom ett företag med koppling till telecombranschen. Efter hans avgång skärpte WHO sin riskbedömning för mobilstrålning till klass 2B, alltså i samma grupp som DDT, bly med flera ämnen
Under många år har han anlitats som expert av Socialstyrelsen och haft flera tunga internationella uppdrag, bland annat som ordförande i den expertkommitté som på uppdrag av EU-kommissionen skulle varna för nyuppkomna hälsorisker.
Ahlbom har haft stort inflytande över den svenska ståndpunkten som är att förnekat hälsorisker. Även Maria Feychting har anklagats för koppling till mobilindustrin. Hur kan svenska myndigheter blunda för detta?
230 vetenskapsmän (EMF Scientists appeal) har i en gemensam appell redovisat en ökad cancerrisk, genetiska skador, neurologiska sjukdomar med mera långt under gällande gränsvärden.
Även Reykjaviksappellen om barn och mobilstrålning har skrivits under av representanter från 21 länder.
Vem är då mest trovärdig: Ahlbom eller de 230 oberoende vetenskapsmännen?
Ulla Eriksson, Skellefteå
Information om riskerna är viktig Insändare: Vi måste börja prata om det vi utsätter barnen för