Foto: Wikipedia
Under första världskriget använde den tyska krigsmakten bland andra språket esperanto, för att informera världen, eftersom England, som behärskade kommunikationerna, klippte kablarna.
År 1924 skulle Nationernas Förbund rösta om internationellt språk. Japanen Nitobe hade fått i uppgift att utreda frågan och han rekommenderade esperanto.
24 franska generaler och försvarsgrenschefer krävde att Frankrike skulle rösta för esperanto. Frankrike som för tillfället hade en fascistregering krävde av sin diplomat, som själv inte var mot esperanto, att han skulle vägra alla språk utom franska.
Kommissionen för intellektuellt samarbete beslöt att fransmän skulle lära sig engelska till passiv nivå, dvs förstå engelska men inte kunna tala den. Engelsmän skulle kunna motsvarande nivå av franska.
För tyskarna var det inget problem, enligt kommissionen de behövde bara lära sig franska och engelska.
I Tyskland fortsatte esperantorörelsen , som har tydliga pacifistiska drag, att öka med hjälp av staten, men när Hitler kom till makten gick det inte längre att få hjälp av staten.
Men generalerna i försvaret menade att esperanto är ett effektivt skydd av tyskt språk och kultur. De lyckades rädda det stora biblioteket i Berlin. I Österrike lyckades hovrådgivare Steiner, initiativtagare till det stora esperantobiblioteket, rädda det undan nazisterna.
När första läroboken i esperanto kom ut 1887 spreds språket i hela det franska imperiet och tyska forskarna tog esperanto som sitt språk, för att använda det internationellt.
Jag hörde ett föredrag av en italiensk doktor i juridik som menade att när England lämnar EU finns inte engelska kvar i EU och att i Frankrike kommer man att få välja mellan att lära sig tyska eller esperanto.
Leif Holmlund, Skellefteå