Arkivbild: TT
Just nu diskuteras om slutförvaret av kärnavfall är säkert eller inte. Tanken är att placera avfallet i en kopparcylinder som sänks ner i en brunn djupt nere i berggrunden. Därefter fyller man ut utrymmet mellan kopparkapseln och berggrunden med bentonitlera. Lerans funktion är att ta upp grundvatten. Den nersänkta kapseln kommer att befinna sig i blöt miljö.
Kopparkapseln är inte problemet. Men att sänka ner någonting och sedan aldrig mer ta del av vad som händer känns minst sagt tveksamt.
Är det risk för batterieffekt mellan kopparen och de metaller som finns i leran? Det skulle i så fall kunna påskynda korrosionen. Vattnet söker sig till botten på brunnen och där kommer leran att expandera mest. Kommer kopparkapseln då att pressas upp en bit ur sitt hål?
Rörelser i berggrunden kan inte uteslutas under en så lång tidsperiod.
Om rörelserna trycker ihop hålet kan kapslarna pressas upp och komma ovanför leran.
Spontant skulle jag vilja placera kapslar på fundament i specialdesignade rum i urberget, för att undvika kontakt med vatten.
Värmen från kapslarna skulle skapa en relativt torr luftmiljö. Sluttande golv i varje rum så att vattnet transporteras bort till ett system med kontrollbrunnar i serie med olika typer av sensorer och mätinstrument ger fördelar.
Med sådant förfarande får man information om någonting händer i slutförvaret, och med vilken hastighet förloppet i så fall sker. Med strutsmetoden finns inte den möjligheten.
Metoden med borrat hål i berggrunden bör få en ordentlig genomlysning. Det skulle gagna säkerheten om man breddade urvalet av kompetenser och erfarenheter som fick delta i den fysiska och mekaniska utformningen av slutförvaret.
Ta in kompetenser från stora industri- och byggprojekt och rymdindustrin med deras säkerhetstänkande. Och framför allt behövs det praktiker och folk med stor erfarenhet.
Lennart Lyhamn Östra Gunsmark, Ånäset