Skogsbranden i Västmanland. Arkivbild: TT
Nu pyr inte elden längre i de Västmanländska skogarna. Ett livgivande regn släcker den sista glöden och lägger ett fuktigt täcke över den dammande askan. Sveriges största skogsbrand är släckt. De flyende och evakuerade kan återvända till sina stugor och starta om på nytt. Börja bygga upp det som brunnit ner.
När branden härjade som värst klarade räddningsledningen inte att göra vad de var satta att göra. Evakueringen fungerade inte som den skulle. De som skulle ut ur området hade inte fått tydliga direktiv. Många gånger var direktiven motsägelsefulla. Branden härjade i flera kommuner och därför var det problem med samordningen.
Vilken tur att det bara var en vanlig skogsbrand som orsakade denna förödelse. Att det gick att känna faran. Att brandrök luktar, sticker i halsen och får ögonen att rinna. Vilken tur att det fanns tid att varna grannar och sätta sig i säkerhet. Tur att det går att återvända, städa upp och att åter bygga det som elden tog.
Sådan tur har inte de i Fukushima. De kan inte lukta sig till den radioaktiva faran. De kommer antagligen aldrig att kunna återvända, känna trygghet och bygga upp sina raserade hem igen.
Vilken tur att det var en vanlig brand i Västmanland och ingen havererande reaktor i Forsmark. En reaktor som krånglar och nödkylsystemets reservkraft som inte startar. Hur går det då till att evakuera Stockholm, om nu vinden behagar blåsa i den riktningen? Hur ska de kringboende uppfatta faran då radioaktiviteten är luktfri. Hur går det till att skydda sig mot små dödligt radioaktiva hotspots, de dammkorn som du andas in och som bär på plutoniummolekyler som under resten av ditt liv sitter fast och strålar i dina lungvävnader?
Bättre är att stänga alla världens kärnkraftverk nu och öva på den enklare varianten med vanlig stickande brandrök.
Per Holmqvist
Piteå