Mattias Karlssons uttalande om Sverigedemokraternas ”kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad” visar sig, när jag tänker efter, inte vara annat än en mörkblå dunst.
Några hundratusen muslimer kan knappast förändra kulturen bland tio miljoner americanophiles.
Vi älskar det amerikanska; musiken, filmen, litteraturen, politiken, bilarna, NHL och de sociala medierna.
Vem kan identifiera en svensk artist i P3 och P4 genom att lyssna på låtarna?
Finns det svenska dataspel? Vem minns längre kamrererna? De blev controllers.
Vi går på sale i stan. Man vill vara fin till Halloween. Pappan överlämnar sin giftasvuxna tös i kyrkan.
På universitet och företag ”spikar” man engelska på seminarier och arbetsmöten.
Exemplen är otaliga. Vi bara väntar på att Skellefteå AIK ska döpa om sig till något imponerade som Skellefte Big Dicks.
Sverigedemokraternas tal om att försvara det svenska kan därför helt klart inte tas på allvar.
Vi är för många som inte bryr oss, men kanske främst för att det bara är smink som ska dölja essensen eller snarare abscensen i deras politik. Främlingsfientligheten.
Bakom de välkammade sidbenorna, kostymerna och de lena rösterna döljer sig en liten elit ,”patrioter” som ”ödet har utsett” att kämpa till ”seger eller död” - enligt Mattias Karlsson.
Vi är inte i Crazytown än.
När ska de vanliga hederliga SD-väljarna vakna?
Mer mångfald än amerikanofili och sverigedemokratisk enfald