What are we living for? Så sjöng Freddy Mercury en gång och frågan är lika aktuell än idag.
Själv har jag arbetat 45 år inom industrin och berikat Sverige, och har nu blivit pensionär.
När jag öppnade januari månads elräkning blev jag upprörd. Drygt 2 000 kronor dyrare än januari förra året. Till viss del på grund av lite längre köldknäpp under årets januari jämfört med 2018. Men långt ifrån allt.
Kilowattpriset har höjts. Elöverföringsavgiften har höjts. Energiskatten har höjts.
Allt verkar höjas, utom pensionerna. Förvisso, min pension har visst höjts. Jag får hela 40 kronor netto mer i månaden. Allmosor.
Skulle jag klaga hos elleverantören så lär svaret bli att ”vi kan inte rå för att det varit en torr sommar.” Visst det förstår jag, men jag rår inte heller för att det var torrt i fjol.
I vårt hushåll ligger temperatur inomhus på mellan 17 och 20 grader vintertid, beroende på utetempertur. Total förbrukning för fastigheten håller sig mellan 25 000 och 26000 kwh.
Totala kostnaden för januari 2018 var, 4208 kronor (4 338 kWh). För samma tid i år är den 6 521 kronor (4571 kWh). En höjning jag inte tycker står i proportion till den måttliga förbrukningsökningen.
Nu lär inte kilowattpriset sänkas nämnvärt framöver. Vi sitter i klorna på storbolag, banker och finansbolag. För dem finns inga dåliga år. Minskar deras intäkter höjs bara priser och räntor.
Inom några år, när min tjänstepension tar slut, räcker inte 12 500 kronor i månaden långt när mer än hälften enbart går åt till uppvärmning.
Då räcker det nog inte med att släcka vissa utgiftskonton, utan stänga samtliga livsuppehållande funktioner. Blir billigare för samhället.
Med sådant bekymrar inte våra folkvalda toppar, alltså riksdagsmän, som själva varken behöver jobba längre eller oroa sig för ekonomin.
Superduper pensionär