Var tog vårt civilförsvar vägen när:
* länsstyrelsen akut går ut på Facebook och vädjar om mat och utrustning till de frivilliga.
* Ica:s och försvarets centrallager , som finns tre respektive sex mil bort, inte utnyttjas.
* kommunikation via blåljusradion Rakel inte klaras.
* utrustning för vattenbombning saknas.
* F21 i Luleå står marschfärdigt med motsvarande två räddningstjänster och en entreprenadfirma under tisdagen tisdag, och inte får åka förrän fredag eftermiddag.
Då är något fel.
Min slutsats är att det brister i ledning, kommunikation, logistik och beredskapslager.
Felet ligger inte hos alla som sliter dygnet runt, räddningstjänst, hemvärn, försvarsmakten, piloter, frivilliga, de gör ett oerhört värdefullt jobb!
När civilförsvaret avskaffades lades ansvaret ut på kommuner och länsstyrelser samt MSB, Myndigheten för samhällskydd och beredskap, och handlingsplaner upprättades. Så långt allt väl.
Men inga medel avsattes för övning!
Varken individer eller organisationer föds till mästare, det är övning om och om igen som ger det. Att ”öva” när katastrofen inträffar är inte effektivt, varken i utförande eller i kostnad och ibland farligt.
Öva i både stor och liten skala av funktioner, hela staber att leda, kompanier och bataljoner att samverka och fungera uthålligt under tid och stress i utsatta miljöer, det gör Hemvärnet och resten av Försvarsmakten, ständigt.
Frivilligorganisationerna med bland andra Försvarsutbildarna med Criscom, Svenska Lottakåren, FRO, Bilkåren och FMCK utbildar specialister på alla nivåer, även civila.
Samverkan med alla militära som civila, myndigheter, organisationer, nationella och internationella övas via Swedint i Kungsängen och Ledningsregementet i Enköping.
Det är dags nu att avsätta tid och pengar nationellt. Ta nödvändiga beslut, utnyttja samlad kunskap, reda ut ansvarsområden. Klargöra och fastställa befogenheter, kontakter, kommunikations och ordervägar och utrustningsbehov samt att sätta upp beredskapslager.
Men framför allt låt uppsatta organisationer med planer, öva tillsammans regelbundet.
Då klarar vi bättre de utmaningar som vårt sårbara samhälle utsätts för.
Tore Serrander
Öjebyn