Det är först morgonen efter jag inser var jag har varit. Inte var det vilken sal som helst på lasarettet. Den stora salen på Nordanå var fylld till sista plats, när Thomas Andersson och Ellenor Lindgren än en gång berättade historien. Om hjärtat som slog för snabbt, orytmiskt, stundtals rusade. Om en kvarlämnad pojke. Om ensamhet. Om mammas livslånga känsla av att ha övergivit. Om en tärande, molande känsla av att ha svikit. Att ha åsamkat sår. Djupare än någon av dem kan bära. Om en överenskommen tystnad, som till sist – tack och pris - högtidligt bryts.
Det var på den tiden ”när de gamla i byn kunde namnen på alla barn och barnen visste vad alla äldre hette”. När småfolket böjde sig för auktoriteter som Prästen, Skolläraren och Doktorn. Det var inte i fattigdomens dagar, men det var i början av folkhemsbygget. Där Tron på det Högre ibland vacklade. Men togs till, när det verkligen gungade. En tid när en nyinköpt 80 hästars lastbil med topplock och hydraltipp visade: Här börjar Allmän väg. Och den går framåt.
Tillbaka till salen. Förlossningssalen. Där Thomas och Ellenor i sin föreställning lossade, förlossade, onda tankar och sjunkna minnen. Lyfte fram minnen hos alla de föräldrar sjukhusreglerna gett snäva besökstider: ”Mellan 1 och 3. Då har vi besökstid. Men kom inte så ofta. Dom blir så lätt oroliga!” Letade fram tankar hos alla oss barn runt om i landet, som på 1940-talet låg ensamma på lasarett. Som grät för att vi inte fick höra Farbror Sven på torsdagskvällen. Och säkert precis som jag mötte en ängel, som överraskade och bar in en radio på barnsalen. Ändå grät vi oss till sömns under täcket. Det var ju inte Farbror Sven. Det var mamma som borde ha suttit där på sängkanten och lyssnat och skrattat tillsammans med oss.
Tack Thomas! Tack Ellenor! För en rasande välberättad föreställning. Från er Förlossningsavdelning där ni verkar som Sveriges skickligaste berättarterapeuter!
Harald Larsen, Skellefteå