Arkivbild: TT
Jag är en bekant till en kvinna vars barn bor på annan ort än hon själv.
Det beror på att hon valde att flytta från den man som misshandlat henne. Till slut var länsstyrelsen tvungen att bestämma var barnet skulle bo. Det blev hos barnets far.
Barnet har haft växelvis boende, vilket varit besvärligt för barnet som slitits mellan mamma och pappa
Sedan 2,5 år tillbaka bor barnet hos pappan eftersom han ansågs bättre skulle kunna sörja för kontakten mellan den andra föräldern och barnet.
Så har inte skett utan han har istället försvårat umgänget. Det har visat sig att barnet far illa, fysiskt och psykiskt, men inget görs från kommunens sida.
Vi har anmält missförhållandena sedan vi hört barnets egna och spontana berättelser, men blir inte trodda. Kommun och polis säger att vi är jäviga, men vem ska göra en anmälan om inte vi, som hör dessa fruktansvärda saker, gör det?
Min uppfattning är att de ansvariga på kommunens socialtjänst helt har släppt greppet om detta barn och det som sker i denna dysfunktionella miljö.
Jag vet inte, men någonstans är det fel när ett barn i en utsatt situation inte får den hjälp som krävs för att åter kunna börja lita på vuxna igen. För ett våldsutsatt barn är det nästan självskrivet att barnet riskerar att hamna i kriminalitet eller utanförskap och allt vad det innebär.
Nej, jag tror att detta samhälle enbart ser till de vuxnas bästa. Om ett barn inte blir sett utan istället får höra hur dåligt barnet är skapas ett självförtroende som gör att livet blir onödigt svårt att klara av.
Kommunens socialtjänst har gjort bedömningen att familjen ifråga behöver stöd. Men ändå så får barnet vistas kvar i denna miljö!
Så kan det inte får vara år 2014!
Orolig och förbannad medmänniska