I vår kultur har vi lärt oss att individuella skillnader sticker ut. Man tittar på en person och den omedelbara tanken är mörkare , dummare, äldre, yngre, rikare, fattigare.... Blixtsnabbt slår vi fast endimensionella skillnader, lägger in människor i kategorier och behandlar dem därefter. Så att vi bara ser andra som just separerade från oss själva.
I ängslighetens tidevarv är det samtidigt viktigt att klä sig, vara och tycka som alla andra. Vi vill ju inte sticka ut. Bara vara sådär lite härligt originell. Inte så att det sticker ut, naturligtvis. Bara lagom rolig. Lagom smart. Lagom hipster. Säga rätt saker. Tycka om rätt musik. Som alla andra.
Är det då alltid eftersträvansvärt att tycka som alla andra? Och vilka är alla de där andra egentligen? Är det en könlös genomsnittsgrupp med genomsnittsåsikter om precis allt som vi strävar efter att tillhöra?
I en artikel häromsistens (Aftonbladet, 160915) slår fem landstingsmoderater näven i bordet och ryter till. Nu får det vara nog! Det har gått för långt med bilbränder och stenkastning. Ämnet är inte överraskande. Vi ser ganska ofta. Våra medborgare måste kunna känna sig trygga. Polisen måste få mer resurser för att stävja angrepp på vårt civiliserade samhälle. Det måste bli tuffa tag mot de där kriminella i förorten som förstör. Men, vänta nu. Är inte de också alla andra?
I Amerika har ett antal uppmärksammade incidenter skett det senaste året där unga, obeväpnade, svarta personer skjutits ihjäl, av vita poliser. Kanske är det såna hårda tag som de moderata landstingspolitikerna vill se?
Här kan det vara på sin plats att erinra om ett litet, men principiellt ganska stort, ord. Empati. Ordet betyder per definition förmågan att uppleva och förstå andra personers känslor. En sak som kan verka enkel men som i praktiken tycks helt omöjlig. Kanske den bästa prioriteringen (eller resursen) att berika blivande poliser med vore just empati?
Vårt svenska samhälle (eller Svenska Modell som det populärt kommit att kallas) är inte särskilt empatiskt. Den offentliga debatten handlar om att tycka och tänka likadant. Om att avgränsa vi och dem. Politiker gör vad de kan för att hålla diskursen igång, vare sig det handlar om att förbjuda tiggeri eller burkor, marknadsföra NATO, bygga europeiska murar eller bara en så alldaglig sak som att upprätthålla eller helst öka redan enorma klassklyftor. För det viktiga är ju att den Svenska Modellen drar åt samma håll. Vi. Mot dem.
Men, hur är det ställt med empatin i mitt eget skrå? Psykologin är väl ändå rimligtvis förskonad från denna brist? Psykologens främsta uppgift är väl ändå att vara empatisk? Sorgligt nog, nej. Begreppet förekommer faktiskt nästan inte alls. Jag hittar en söt liten passus i en kursplan om att studenten förväntas kunna visa empati.
Men denna korta formulering är också allt. Kanske borde empati för blivande psykologer vara så mycket mer än ett bland många tricks i trollerilådan att kunna hantera. Kanske borde ett empatiskt sinnelag rent av vara själva urvalskriteriet för vem som över huvud taget bör ägna sig åt psykologi?
Var börjar empatilöshet? Troligtvis redan i hemmet och småskolan. För drygt ett år sen publicerade svenskaläraren Jonas Harrysson ett inlägg i skoldebatten, ett statement som fick snabb spridning i sociala medier. Jonas uppmanade föräldrar att lära sina barn att leka, att vara en bra vän och att visa tacksamhet. Saker som vissa kan tycka borde vara självklara men som är långt ifrån allmängods.
För vilken sorts samhällsmedborgare alstras nu för tiden? En inte särskilt vild gissning är att det inte råder brist på självupptagna, elitistiskt skolade ungar underställda ofrånkomliga krav att passa in i ett samhälle som styrs av marknadskrafter, där status, utseende och pappas kreditkort avgör om hen får vara med och leka eller inte. Vars etiska kompasser styrs av att göra allt i världen för att vara som alla andra och inte hamna bland dem.
Tobias Drejby
Umeå