Arkivbild
Som pappa till en 17-årig son med svårt funktionshinder, konstaterar jag att hade vi inte haft assistans så hade det inte gått.
Vi hade inte orkat jobba, att hjälpa vår son, ge våra andra barn det dom behövde, värna vårt sociala liv, med mera. Även med assistans är det svårt att räcka till och orka.
Frågan är, ska människor med funktionshinder få växa upp med sina föräldrar som andra barn? Ska deras anhöriga också själv orka att arbeta?
Regeringens budskap är att assistenskostnaderna ökat kraftigt och slår fast att fusket är en stor bov. Kjell Rautio, välfärdsutredare hos LO, konstaterar att i själva verket minskar kostnaderna om man jämför dessa med BNP. En jämförelse som är viktigt då kostnader i övrigt i samhället ökar över åren.
Vad gäller fusket, så läser jag att Niklas Altermark, statsvetare vid Lunds universitet, granskat den metod som regeringens utredare använt sig av för att bedöma assistansfusk. Han menar att den saknar vetenskaplig grund.
Hur kan man räkna och bedöma så olika? Ska inte politiker tjäna medborgarna i att värna helheten?
Sedan händer det jag inte begriper. Istället för att beivra fusket, så stramar regeringen åt assistansen med krav till Försäkringskassan att spara. Tio procents fusk i regeringens ögon omvandlas till 90-procentiga avslag på assistansansökningar.
Vi besparar samhället enorma pengar om funktionshindrade får leva värdigt, kan ha sysselsättning, uppleva mening. Att anhöriga med hjälp av assistansen orkar med sina liv och inte blir långtidssjuka. Jobb skapas genom anställning som personlig assistent. Vad kostar motsatsen till allt detta?
Hans Knutsson konstaterar i en rapport ifrån Lunds Universitet, att med bibehållen kvalitet är assistans den mest kostnadseffektiva insatsen för att hjälpa våra funktionshindrade i samhället.
Låt oss komma ihåg detta när vi ska välja parti i höstens val.
Mikael Holmgren, Varuträsk