Bildmontage. Arkivbilder: TT
Utslaktningen av minoriteter, kvinnor och barn i Mellanöstern som pågått mycket länge, men som alldeles nyss upptäckts av den svenska regeringen, fick i veckan en stund i rampljuset
Regeringen säger att vi nu bör öppna våra hjärtan och samtidigt att det kommer att kosta. Sverigedemokraterna hakar på och menar att bara vi sätter av minskar resurserna med 90-95 procent för flyende människor så får dessa det mycket bättre.
I ljuset av den rapport som nyligen visade att invandringen till Sverige inte varit en kostnad och minuspost utan tvärt om gjort landet rikare känns hela ekonomidiskussionen som ett lurendrejeri. Men det är inte det jag vill ta upp här utan frågan om vi är vi ett civiliserat land?
För mig består civilisation inte bara av lagar och regler, ordning och reda utan allt detta vilar på en grund av idéer.
Hur vill jag bli bemött av andra och vad är rimligt att andra ska förvänta sig att bli bemötta av mig. Kristendom och andra livsåskådningar ger utryck för just detta uttryck för detta. Jag är säker på att om man frågade människor skulle storhopen gladeligen och självklart stödja detta.
Varför blir det över huvud taget diskussion om det rimliga i att låta, ännu inte halshuggna, flyende människor få skydd hos oss som tack och lov ännu kan ge skydd.
Ett civiliserat samhälle sneglar inte på plånboken, vare sig sin egen eller den nödställdes, innan livbojen kastas ut.
I ett civiliserat samhälle förväntar jag mig inte en överdriven tacksamhet från den nödställde, men får glädjas över att den som var nära att förintas i stället får leva och växa.
I ett civiliserat samhälle förväntar jag mig att den livboj jag en gång fick räcka ut räcks mig eller någon annan som behöver den.
Låt oss som civiliserade människor tillsammans sträcka ut den livboj som vi nu har förmånen att äga.
Då vet vi att vi lever i ett civiliserat land.
Jan-Eric ErikssonSkellefteå