Foto: ERIK G SVENSSON/TT.
Det fanns en gång ett politiskt parti, som ville alla värnlösa stå bi. Partiet föddes på barrikaden genom att kräva allas lika rätt, någonstans att bo och att kunna äta sig mätt.
Man svor att klasssamhället skulle avskaffas, ingen med svag ekonomi skulle någonsin straffas.
Men så gick åren och engagemanget mattades av, partiets representanter glömde sina historiska krav. In kom människor som ville göra politisk karriär, välbetalda utan att behöva tänka på någon ekonomisk barriär.
Allas lika rätt var plötsligt en tolkningsfråga, kanske en möjlighet att i den sociala välfärden börja såga.
Ni har aldrig behövt uppleva skammen att med kepsen i hand, gå till en byråkrat och be om bidrag till en värkande tand. Nej, istället ger ni folktandvården rätten att neka vård:
”Vi vill ju bara skydda den som inte har råd.”
Men ni får heller inte folktandvården beskylla, att hålen i era tänder de ej kan fylla. För tandvården är ju redan en fråga om klass, och kniven jag använder i min budget, den är ganska vass.
Om solidaritet, broderskap och rättvisa ni fortsättningsvis kommer skråla, men är inte budskapet lika tomt som den fattiges munhåla? I partitoppen sitter nu högt utbildade personer, alla med personliga ambitioner.
De sitter där utan att egentligen förstå, hur det i valbarometern så dåligt kan gå.
Men den politiska lyckan kanske vänder om ni grötätandet skulle subventionera, för då behöver vi ju inte tänderna mera.
Tandtrollet