Foto: Jessica Gow / SCANPIX.
Mina sista år i arbetslivet blev oväntat i en industri. Uppgifterna var enkla, avtalsenliga löner för många ej möjliga att få. Många kom dit som behövde arbetsträning eller av till exempel medicinska skäl hade begränsningar.
De flesta hade låga ersättningar, som mest 680 kr per dag. Idag lär den vara höjd till 900 kronor per dag, det vill säga taket för a-kassan.
Andra, inte minst ungdomar, kunde då få nöja sig med så lite som 143 kronor per dag.
Jag hade kort tid kvar till pensionen, gjorde bara en halvtid, och var nöjd att alls göra nytta och få social stimulans.
För andra var frustrationen större. En del gjorde ändå sitt bästa; andra uttryckte missnöje på olika sätt, som att generöst tilltagna rökpauser.
Under tiden på fabriksgolvet blev jag bekant med personer från till exempel Burma, Uzbekistan, Kongo och Ryssland. I sig lärorikt.
Hur alla lyckats vet jag inte. Samhället kräver allt mer av teoretiska kunskaper och sociala färdigheter. Hundratusentals praktiska arbeten har försvunnit. Men vården skriker efter folk. Skogarna kan röjas, jordbrukets status uppvärderas. Hantverk och industri kommer alltid att behöva folk. Handfast service som att köra buss eller laga vattenledningar likaså.
En ingångslön på 15 000 kronor per månad vore ett lyft för många. För en del, flyktingar som andra, kanske deras första fasta lön någonsin. Den som förkovrar sig och visar god attityd har alltid möjlighet att komma vidare.
Och det behöver knappast, som Per Lindbäck raljerar i Norran 16 februari, handla om att bära paraply åt golfspelare.
Stefan Holmberg, Skellefteå