Ont, månader med sjukbesök, väntan och missmod. Kallelsen kommer, kontroller och så äntligen operation.
Jag överlämnas i kunniga händer, oron viker, sömnen tar över. Uppvaket. Börjar förnimma omvärlden.
Lugna ögon och händer tar mig tillbaka till verkligheten. Justeringar och översyn av slangar, dropp, katetrar, sprutor och provtagningar. Och så magen, ovillig till samarbete.
Alltid närvarande: hög trygghetsfaktor.
Efter denna dust förundras jag över hur mycket kunskap, omsorg och ansvar ett medicinsk ingrepp kräver.
Vi patienter behöver verkligen sjukhuspersonalen. Men vad behöver personalen?
I första hand förbättra arbetsmiljö och att lönekraven bli positivt behandlade. Och inte minst: Den som blir bemött som värdefull orkar mer, uttröttas mindre och känner större arbetsglädje.
En nåd att stilla bedja om inom sjukhussektorn!
Karin