Kommunens målsättning om 80 000 invånare har blivit ett tjatigt argument i insändare med allehanda klagande på kommunen.
Det är väl ändå inget fel i att ha en målsättning om än den skulle vara satt för högt?
Att ha höga mål brukar anses positivt i företag och idrottsklubbar, så varför ska inte vår kommun ha det? Skellefteå har liksom många andra glesbygdskommuner drabbats hårt av den centralisering som i synnerhet gällt senaste åtta åren där bara storstäder, residens- och universitetsorter gynnats.
Att bruks– och industriorterna dessutom drabbats av en strukturomvandling, företagsflytt med mera, har också slagit kraftigt mot oss. Här minskade till exempel Bolidens verksamhet med flera tusen, samt att flera verkstadsföretag försvunnit eller minskat när de köpts upp och detta utan att vi fått något stöd av staten.
Men allt är inte bara nattsvart. Nu växer ändå centrum kraftigt och bopriserna är därför bland de snabbast stigande. Byggandet har fått fart också och handeln är större än tidigare liksom att vi har fler matställen, kaféer och krogar, delar av idrotten är på topp, vi har goda campingar som ger stor turism och vår kommunalskatt är lägst i länet och kommunens ekonomiska läge är gott.
Att vi har ett expansivt och trivsamt centrum är bra för alla i kommunen och främst för kringbygden då det ger pendlingschans till jobb och fler kan bo i byarna. Äldrevården och skolan är hårt utsatta men de är inte sämre här än på andra håll. Investeringar i offentliga satsningar är nu högst i länet.
Att bron inte byggdes var en stor skada för stan och bygden och om alla gnällpellar ska styra så dör stan. Vi måste få satsa även här. Att vi behöver infrasatsningar hit är viktigt och viktigast är att Norrbotniabanan byggs. Rikta åtminstone en del at energin åt de centrala beslutsfattare som har de mest avgörande besluten.
Åbr