Foto: FREDRIK SANDBERG / TT.
Insändare . I skolområde Öst synas nu flera små skolor. Som förälder till ett barn som gått på en liten skola vill jag säga att det inte alltid är så idylliskt som många tror.
Mitt barn upplevde ett stort utanförskap i den lilla skolan. Ganska tidigt hade barnet en egen stil och blev snabbt utfryst, kompisar tackade nej till kalas och så vidare.
När barnet senare diagnosticerades med ett funktionshinder försökte skolpersonalen bidra, men skadan var redan skedd och barnet kom aldrig in i en gemenskap trots den familjaritet som andra upplevde på den mysiga lilla skolan.
Efter att ha engagerat mig för barn med neuropsykiatriska funktionshinder har jag träffat andra med liknande upplevelser. Till exempel har föräldrar kontaktats av andra föräldrar med goda råd om barnuppfostran eftersom deras son/dotter uppför sig illa på den lilla skolan.
Eller föräldrarna som bytte skola från den lilla klassen med sju barn till den stora skolan med 27 i varje klass för att deras son hade ett annat intresse än bandy på rasterna och därför kände sig exkluderad.
På den större skolan fick han plötsligt uppleva glädjen med att ha kompisar. Skolan blev inte längre en plåga utan en glädje och skolresultaten förbättrades.
Jag har mött exempel där barn stängts av från fotbollslaget i byn på grund av dåligt uppförande i skolan trots att träningarna fungerar bra. På en liten skola vet alla vem du är och en stämpel riskerar att inte bara omfatta skola utan också andra arenor.
Jag förstår att en liten skola upplevs idyllisk för de flesta och kanske är det så för många. Men ibland kan bredden på vad som betraktas som normalt vara större på en stor skola och därmed också toleransen.
Självklart har stora skolor sina problem och jag har ingen åsikt om de aktuella skolornas vara eller icke vara utan vill bredda bilden.
Allt är inte bra bara för att det är litet, allt är inte ont bara för att det är stort.
Pappan