Om det bröt ut inbördeskrig i vårt land och jag var tvungen att fly till ett land med lugnare förhållanden skulle jag skaffa upplysningar om vart jag skulle ställa färden. I det här tänkta fallet fastnade jag för Syrien, som med ett väl utbyggt välfärdssystem och universell asylrätt passade för mina hastigt påkomna behov.
Som flykting behövde jag heller inte söka uppehållstillstånd. Jag ville helt enkelt komma undan kriget i Sverige och resa tillbaka när det lugnat ner sig. Under tiden i Syrien vill jag göra lite nytta. Landet täcktes av stora skogar, och dessa behövde röjas för att få fram bra virke. Det fanns inget regelverk som hindrade mig från att arbeta för mitt uppehälle under vistelsen.
Om vi i tankarna återvänder till Sverige, måste det finnas flyktingar som tänker på samma sätt. De vill tillbaka till sitt land när det lugnat ner sig, men det alternativet verkar inte existera i vårt land. Här ska alla integreras, söka uppehålls- och arbetstillstånd och efter mångårig väntan få besked om avslag. Flyktingar som etablerat sig och startat företag får utvisningsbeslut.
Vårt byråkratiska system är människofientligt, trots att välbetalda riksdagsmän och regeringsmedlemmar ägnat tusentals timmar åt att försvara det. Upprepas begreppet integration tillräckligt många gånger, upphöjs det till lag när det i själva verket är ”bullshit-bingo”. Vad ska vi göra med alla flyktingar som faktiskt är flyktingar och inte vill ha ett svenskt personnummer utan bara skydd?
Naturen har i sin allvisa nåd utrustat oss alla med en viss skepticism mot människor från fjärran länder. Detta har naturliga orsaker, men ligger långt från de ord som numera slungas ut från svenska talartribuner. Självgoda människor har alltid en tendens att bli moraliska när de lyft sitt finger för att känna efter varifrån vinden blåser.
Yngve Nilsson, Norsjövallen.