Foto: Henrik Montgomery / SCANPIX
1972 fick jag sommarjobb som vikarie på Västerbottens-Kurirens lokalredaktion i Storuman. Lönen sattes till 50 kronor om dagen; för detta förväntades jag då bevaka allt som hände i bygden oavsett veckodag eller klockslag ungefär en månad i sträck. Plus att ta emot annonser och annat som en tidning kunde syssla med på en liten ort. Kanske något hopknåpat reportage som grädde på moset.
Redan då var 50 kronor om dagen ingen stor summa. Men erbjudandet var så lockande att jag tackade ja på direkten. En för ändamålet nödvändig bil, en tvåtakts Saab, införskaffades för 4 000 kronor. Sett med 42 års perspektiv ett något mer ansenligt belopp. Men vad kostade bensinen? Kanske ett par kronor litern?
Idag går unga människor ut på arbetsträning för cirka 140 kronor om dagen, det vill säga knappt 3 000 kronor i månaden. 1972 skulle det kanske ha motsvarat en tjuga, respektive några hundra? Man behöver i vart fall inte vara matematiker för att fatta hur futtig summan är för att kunna stå på egna ben.
Nu i valtider korsas bud med överbud. Ersättningen från a-kassan har stått still i många år; alliansen tycker det finns annat angelägnare. Men sossarna vill höja till 900 och Sverigedemokraterna (som inte behöver ta ansvar för någonting) drar till med 1 200.
Om minimibeloppet för ungdomar sägs vad jag vet ingenting alls. Inte heller om alla andra som överhuvudtaget har svårt på en arbetsmarknad som fungerar alltmer som en tallrikstrave i ett porslinsskåp. Det vill säga att de som står längst ner och eventuellt är lite kantstötta kommer nästan aldrig till användning.
Och till den spännande arbetsplatsen i Storuman kommer aldrig någon mer. Den är, som så mycket annat, sedan länge ett minne blott.
Stefan Holmberg, Skellefteå