Efter ett halvt liv som villa- och stugägare med stora tomter har jag köpt min första åkgräsklippare. Köpet i sig medför inget lyckorus. Betänkligheter, såväl miljömässigt och runt min bristande tekniska förmåga, hänger kvar vid hemkomsten.Men den första förundran infinner sig redan vid avhämtningen av ekipaget.
Säljaren slänger fram en inplastad bunt med sju klistrade häften på vardera 131 sidor samt ett tunnare på ett tjugonionde språk. ”Har du tur hittar du den svenska instruktionen i en av dem”, säger han med ett snett leende. Och klart jag gör, i ett häfte tillsammans med tre för de mest närliggande länderna.
Men vad ska jag med de andra sex häftena på 686 sidor? Givetvis går de till pappersåtervinning. Liksom förhoppningsvis många andra köpares, ingen behöver mer är en instruktionsbok. Ett magnifikt pappersslöseri i sitt slag. Antagligen motiverat av logistiska skäl, att det skulle vara krångligare sära på paketeringen i det land där klipparna numera tillverkas. Men är det rimligt att logistiken alltid ska få vara överordnad miljön?
Sammalunda med transporterna längs våra vägar. Den som har levt länge vet att antalet långtradare ökat och fortsätter att öka. Det sägs att många företag helst har så mycket som möjligt av sin lagerhållning ordnad på detta flexibla sätt.
Alla kan vi dra vårt strå till stacken vad gäller att leva klimatvänligt, men knappt någon lär bete sig helt konsekvent. Förutom själva inköpet av klipparen envisas jag själv med att läsa papperstidningar hellre än på webben. Och för husfridens skulle finner jag mig i att en närstående inte vill säga nej till pappersreklam. Men katalogslöseri som detta från gräsklipparkoncernen borde definitivt förbjudas.
Stefan Holmberg, Skellefteå