.
Foto: Hans Berggren
.
Jag vill börja med att säga att jag är glad att jag bor i Sverige med ett fint skyddsnät och allting är relativt, även mina bekymmer.
Men visst finns det saker att förbättra. Även om jag inte vet varför det blivit så här eller hur det kan bli bättre tycker jag det är viktigt att lyfta fram brister så man kan göra förbättringar.
Jag sökte hjälp i början av juli, när mitt knä låst sig. Läkaren sa att kunde vara brosk- eller miniskskada och hänvisade mig till en fysioterapeut.
I efterhand fått lära mig att en fysioterapeut inte kan åtgärda denna typ av skada men okej, jag köpte att om läget inte är akut kan det bra bra att ta hjälp av en fysioterapeut.
Problemet var bara att dessa var på semester i fem veckor. Sökte återigen hjälp någon vecka senare, men en annan läkare hänvisade återigen till fysioterapi.
När jag till slut fick komma till en fysioterapeut insåg hen att att min skada var av den arten att den krävde remiss till en ortoped.
Eftersom jag redan väntat länge menade människor i min omgivning att det bästa vore att åka till akuten. Men nej, jag tycker att akuten är till verkligt akut sjuka.
När jag så äntligen fick besöka ortopeden hade det gått sju veckor sedan första läkarbesöket. Ortopeden ifrågasatte varför jag kom dröjt så länge och skickade en remiss för magnetröntgen. Jag gjorde magnetröntgen och räknades som ”prio 1.”
Provsvaren visade att en broskbit lossnat och orsakat låsningen i knäet. Att halta och sned- belasta hade efter alla dessa veckor börjat påverka kroppen i övrigt.
Jag försökte påskynda ingreppet men det fanns inga tider. Nyss, efter fyra månader blev det så till slut operation.
”Det hade varit bra om du kommit tidigare” menade kirurgen. Operationen som beräknades ta en halvtimme tog 1,5 timme.
Knäet kommer aldrig bli som förr och nu väntar en lång rehabtid.
Kanske skulle jag lagt mig på akuten och skrikit i hopp att få hjälp tidigare ändå.
Jenny Åhlin, Norsjö