I sin ledare som handlade om frihet och gränser för rökare så uppmanar Mikael Bengtsson till en diskussion, om vilket ansvar vi som individ har gentemot resten av samhället. Så klart måste vi ställa oss den frågan, vi är alla varandras miljö och påverkar dagligen vår omgivning på gott och ont.
Men Mikael tar steg längre och ställer frågan” I vilken omfattning ska sjukvården ta hand om den person som avsiktligt utsätter sig för en mängd skadliga ämnen?”
Då blir ämnet genast intressant. Alkohol är ett sådant ämne vi avsiktligt utsätter oss för och den belastar inte bara sjukvården utan den påverkar också individerna i dens omgivning.
Men vi har andra frivilliga och medvetna riskmoment som såklart också måste införlivas i en sådan diskussion. Den som ofta reser till Medelhavet och ligger i en solstol skaffar sig en riskfylld solbränna. Vilka skyldigheter har då sjukvården att behandla ett malignt melanom?
En person som sätter sig bakom ratten på en stor bil och plötsligt förvandlas till en självupptagen rasande gladiator utan omdöme. Räknas det som avsiktligt?
Om jag medvetet och avsiktligt utbildar mig och väljer ett yrke där arbetsskaderisken är hög, där vi vet att stress och arbetsbelastning många gånger leder till framtida sjukskrivningar. Hur ska vi som samhälle ställa oss till det?
Är det skillnad mellan den som röker, den som hyr en moped i Thailand och den som dagligen utför konstiga lyft inom äldrevården?
Frågan är öppen. –I vilken omfattning ska sjukvården ta hand om alla risktagare?
Ulf Larsson, Skellefteå
Svar direkt
Det är precis den frågan jag vill att vi ska diskutera: I vilken omfattning ska sjukvården ta hand om alla risktagare?
Jag har inga färdiga svar, frågan är oerhört komplex. Den innehåller inte bara medicinska spörsmål utan även en hel del etik och filosofi.
Men den måste börja diskuteras. Sjukvården har redan börjat prioritera. Det måste den fortsätta med. Här talar kostnadsutvecklingen och demografin sitt tydliga språk.
Mikael Bengtsson, politisk redaktör på Norran