Man kan inte trolla med knäna.
I Norran kunde vi läsa om Malin Lernfelts beskrivning av samhällets totala misslyckande i att kunna effektivisera vårt välfärdssystem. Men precis som de flesta andra så blandar hon ihop begreppen, orsak och verkan.
Det är inte effektiviteten som gör att välfärdssystemen ”faller samman” utan det är bristen på att effektiviteten behandlas på fel sätt. Det är inte dyrare utan billigare att minska köer och platsbrister i vård och omsorgen. Det är inte heller brist på resurser i form av skattemedel, som är problemet utan just effektivitet och resursutnyttjande.
Näst allt i vår värld som visat sig framgångsrikt gör det just på grund utav att det är effektivt. Så att faktiskt kräva att effektiviteten måste öka är inte fel utan helt rätt. Men när det görs på ett sätt som många gånger precis motverkar sitt eget syfte. Med sparkrav i välfärdssystemen som leder till att som, Malin Lernfelt uttrycker det att personalen tvingas ”trolla med knäna” ja då har det spårat ut. Att minska på antalet människor eller anslagna resurser i processen som första åtgärder är i det flesta fall ingen effektivisering.
Men att införa tydliga produktionsmål, som till exempel högst tillåtna väntetider. Sedan försöka skapa ett genomgripande och tydligt standardförfarande inom vården, som innebär att man kan eliminera byråkrati som inte behövs inom offentlig verksamhet. Som präglas och genomsyras av ”stuprörsorganisationer” och nästan ”oåtkomliga och helt onödiga Klichéer”. Det kommer inte bara innebära kvalitetshöjningar och kostnadsbesparingar utan också minska människors lidanden både fysiskt och mentalt.
Jag tycker att det är dags att seriöst öppna frågan om en övergripande omorganisation, där staten tar hela ansvaret för sjukvård och utbildning. Skälen till detta är många, men framför allt för att skapa klarhet och organisatorisk tydlighet över vem som har ansvaret. För att sedan kunna öka möjligheterna till rättvisa fördelningar och förstås för att skapa förutsättningar till ett bättre resursutnyttjande i det nästa steget.
Anders Nilsson, Kåge