Insändare: Vi kan lära oss av AIK:s vinnarkultur i vardagen

Framgångarna laget får med hyllningar är som ett motgift och verkar diametralt mot jante. Vi vanliga vågar inte säga att man/jag kan eller vet något eller har entreprenörsanda eller har lyckats bra med uppgifter som legat på bordet eller på golvet. Eller har en del av kollektivet svag självkänsla.

Vem säger “jag är förbannat duktig”.Vi får inte lyckas. Visst, undantag finns, men ofta från gemene man hörs korpar kraxa. Kan inte jag, så kan inte du.

Eller är det som romarnas elixir med skådespel och bröd för att hålla oss lugna från andra saker eller orättvisor som de måhända lider av.

I ett lag går man och peppar och frågar om man är taggad. Ingen säger ”Nää, inte särskilt. Sprid den kulturen även i det vardagliga. Kan man beundra någon som man ser som bättre än sig själv. Ingen har allt, men alla har något. Måste man sälja ut egoismen för att för den sunda altruismen?

Inom buddismen är ett talesätt att fylla ditt eget vattenglas tills det rinner över och sedan låter man det flöda vidare till sin omgivning. Alla har fått lära sig att vi duger som vi är, men sedan kommer verkligheten i kapp, med att vi jämför oss med andra. Ingen nämnd, ingen glömd.

Om du känner att du inte duger som du är behöver du inte vara förminskande mot andra och att ge en hjälp till de behövande är något som är mer tillfredsställande än man tror. Även om du skulle råka bli utnyttjad. Vad spelar det för roll i längden och i det stora hela. Vi blir visare av våra erfarenheter och kan använda dem för att bryta gamla mönster.

Ekenstedt