Vi ser dem överallt – människor som förvandlat sina bilar till reklampelare för egna företag, klär sig i arbetsgivarens loggor som om det vore Gucci, och som aldrig verkar kunna släppa jobbet – inte ens på stranden. Det är inte stolthet. Det är identitetsflykt.
I grunden handlar det om ett samhälle där människovärde alltmer mäts i produktivitet, nätverk och synlighet. När jobbet inte bara är något vi gör, utan något vi är, då börjar vi förlora kontakten med oss själva. Företagsloggan på bilen eller tröjan blir som ett pansar – en symbol för prestation, tillhörighet, och i många fall: ett svagt själv som klamrar sig fast vid något yttre.
Samtidigt försvinner något mänskligt. När varje samtal förvandlas till en pitch, varje social yta till en arena för jämförelse, och varje tystnad fylls med snack om affärer och jämförelser – då har vi skapat en kultur där vila, enkelhet och självrannsakan blivit svaghetstecken.
Men det finns en annan väg: att föra samman människor med andra människor snarare än särskiljer dem från andra och som inte bara blåser upp andras egon.
Kontroversiellt? Ja kanske. Att faktiskt föra andra människor närmare varandra – inte genom att stärka sitt eget eller andras varumärke, inte genom att smeka andras egon, utan genom att genuint prata gott om andra utan vinning.
Att föra samma en person med någon annan man känner är inte förbjudet, även fast det är svårt tro är det bland det vackraste man kan göra men det kräver öppenhet och skörhet, det kräver mognad. Det kräver mod!