Insändare: Vården måste fungera – även för de som inte orkar kämpa

Som patient med utmattningssyndrom har jag flera gånger försökt få kontakt med Moröbacke hälsocentral via 1177 för att diskutera sjukskrivning. Oftast hänvisas jag till att ringa, men ärendet avslutas innan något händer. När jag ringer 08:01 är tiderna redan slut. Detta är inte ett enskilt fall många vittnar om samma upplevelse.

Verksamhetschefen hänvisar till personalbrist, nytt journalsystem och att förstärkningar kommer i augusti. Det är bra att åtgärder planeras, men vad gör man som patient under tiden? För den som är sjuk och redan lever med stress och oro, förvärras situationen av att inte ens nå fram.

En annan insändarskribent föreslog nyligen att man "bara borde ringa tidigare". Jag vill bemöta det med respekt, men också tydlighet: det här handlar inte om att vi är dåligt organiserade. Det handlar om ett system som inte fungerar för dem som är i störst behov av stöd. Att vården funkar för vissa betyder inte att den funkar för alla och den måste göra det.

Utöver den psykiska belastningen uppstår också en ekonomisk otrygghet. När intyg dröjer eller kontakt uteblir påverkas möjligheten att få sjukpenning. Det handlar inte om pengar i första hand utan om trygghet i vardagen. För den som redan kämpar med hälsan, blir ovissheten ytterligare en börda.

Jag tror inte att vårdpersonal vill att det ska vara så här. Men vården måste vara tillgänglig, sammanhållen och samordnad med Försäkringskassan. Att patienter faller mellan stolarna är inte acceptabelt varken för hälsan eller livet i stort.