Arbetsgivare och deras företrädare kan exempelvis, och det gör de regelbundet, betona vikten av ansvarstagande och initiativtagande i arbetet, med motiveringen att det är vad som utgör grunden för en god löneutveckling för den enskilde arbetaren. Detta för att bara en liten stund senare, underminera motpartens yrkesroll genom att definiera den som intrinsikalt mindre ansvarstyngd. På så sätt slår arbetsgivaren i egenskap av sin överordnade maktposition demagogiskt sönder arbetarens alla möjliga resonemang, alldeles oavsett hur rationella och logiska de kan tänkas vara.
Liknande exempel kan hittas i privata sammanhang. Konsulten, juristen, verksamhetsägaren hävdar sig viktigare och värdigare till sin sociala ställning än exempelvis kulturarbetaren eller matvagnsföreståndaren: "du saknar ambition." Eller "du är inte tillräckligt skicklig". Underförstått då att den ene på det ena eller andra sättet är värdigare till sin natur, i egenskap av sin ambitionsnivå, sin skicklighet, sin bakgrund, eller en annan mer eller mindre godtycklig motivering.
Detta förkastliga synsätt och förhållningssätt gentemot arbetaren, som inte alls sällan är den som i den fysiska och faktiska verkligheten står i ansvarstagandets allra främsta led, genom att stå till svars inför kunder, hyresgäster, publik etc., för att inte nämna simultant gentemot arbetsgivaren som andra stycke i skruvstädet. Det får inte tolereras.
Hur kan man som enskild arbetare hävda sig mot en maktöverordnad, vars sinne inte sällan dessutom är indoktrinerat med ett förakt för arbetarklassen? Ensam går det förmodligen inte.
Organisera dig. Anslut dig till arbetarörelsen. Till facket. Var stolt över dina förhårdnader och din avsaknad av skrivbordsskadade referensramar. Känn och odla aktivt en solidaritet inom dig och mellan dina arbetarkamrater. Stå på dig, och kräv din rätt. Ty vi bygger. Vi sköter och vårdar. Vi kör. Vi är de som gör, utan att skenjobba hemifrån. Vi är inte de som mjukt förtrycker.