Om och om igen så läser jag insändare där man fokuserar på symtomen och inte orsaken inom äldreomsorgen. Senast så var det vikarier som inte kunde svenska. Skellefteå kommun kommer återigen undan med att ta sitt ansvar. Istället pekas enskilda personer och grupper ut som problemet. Det här handlar i grunden om en bristande organisation, en snäv lagtolkning, samt snål budget från kommunen.
Det är ofta otydliga kravställningar och det är otydligt vad jobbet innebär. Det finns fantastisk vårdpersonal i verksamheterna som skulle kunna tydliggöra vad jobbet med äldre, ofta dementa, faktiskt innebär. Tyst kunskap finns, men organisationen lyssnar inte.
Varför? Jo för att det är ett lågavlönat jobb som har en historia av att man kom till det som ett kall. Vi kvinnor har ansetts av naturen ha fallenhet att vårda. Vi har de mest sjuka äldre på våra äldreboenden idag. De har ofta en hjärnsjukdom (demens är en hjärnsjukdom) där organisationen tillåter att outbildad personal får vårda och ta hand om dessa.
Undrar om de beslutande skulle vilja bli opererad av en outbildad kirurg? Nä det tror jag inte. Så hur kan Skellefteå Kommun förändra sin organisation? Först ta hjälp av den personal som vet vad jobbet innebär. Lyssna och kartlägg och sedan sammanfoga detta tillsammans med lagkravet.
Kontentan av Socialtjänstlagen är att äldre på särskilda boenden ska få leva värdigt, med självbestämmande, trygghet och omsorg utifrån sina behov – men det finns inga detaljerade, nationella minimikrav på till exempel utevistelse, antal aktiviteter eller personaltäthet. Det avgör kommunen genom sina riktlinjer och biståndsbeslut.
Så Skellefteå Kommun: är detta tydliggjort och förankrat i er verksamhet? Vårdpersonal: vet ni vad er arbetsbeskrivning innebär? Vet ni vad ni förväntas göra? Om inte så är det där ni behöver börja.