I över tio år levde jag i en depression som flera gånger kunde ha kostat mig livet. Jag har gått på olika mediciner, träffat läkare men aldrig fått prata med en psykolog. Under dessa år försökte jag bli ”frisk” enligt samhällets mall: skaffa hus, bil, jobb, pengar – kanske till och med gifta mig. För det var så man skulle leva, det var så man blev accepterad som fungerande. Men det var aldrig mina mål. Det var samhällets förväntningar jag försökte uppfylla.
Vändningen kom när jag började fråga mig själv vad jag faktiskt älskar. Svaret var enkelt: mina barn. De bryr sig inte om jag äger ett hus eller kör en fin bil. De behöver bara sin pappa – en närvarande vuxen som älskar dem och finns där. Då insåg jag: det viktigaste i livet är inte att passa in, utan att vara den bästa versionen av mig själv för mina barn.
Jag behöver inte gömma min sjukdom. Jag får se sliten ut. Hemmet får vara stökigt. Jag får vila. Jag får finnas – på riktigt. Jag måste inte leva för en framtid jag aldrig kan kontrollera. Jag kan leva här och nu, i det som faktiskt är mitt liv.
Jag kämpar fortfarande – mot depression, ångest och gamla sår. Men kampen känns lättare när jag vet vad jag kämpar för. Jag har inte alla svar, men jag vet vad som är rätt för mig. Det räcker. Det här kanske låter som en solskenshistoria, men det är det inte. Det är verkligheten för många av oss som lever med psykisk ohälsa. Och ibland räcker det med en enda tanke som förändrar allt.