I Sverige är sedlar och mynt lagliga betalningsmedel. Det innebär i grunden att butiker och andra näringsidkare är skyldiga att ta emot kontanter när någon vill betala. Men samtidigt gäller principen om avtalsfrihet i civilrättsliga förhållanden, det vill säga mellan näringsidkare och konsumenter. Avtalsfrihet innebär att båda parter är fria att gemensamt komma överens om villkoren för ett avtal, inklusive vilket betalningsmedel som ska accepteras.
Det finns dock en viktig begränsning: En näringsidkare kan inte ensidigt bestämma att kontanter inte ska gälla som betalning, såvida det inte uttryckligen finns stöd för detta i lag eller om båda parter är överens genom ett avtal. En dom från Högsta domstolen 2015 slår fast att det enligt avtalsrätten krävs ett ömsesidigt godkännande för att frångå kontanters status som lagligt betalningsmedel. Det är alltså felaktigt att hänvisa till denna dom för att ensidigt begränsa kontanters användning.
Om det inte finns något särskilt avtal mellan butiken och kunden om andra betalningsmedel, kvarstår butikens skyldighet att ta emot kontanter enligt lag. Att ensidigt neka kontanter utan denna grund är alltså inte tillåtet enligt svensk rätt. Först när både köpare och säljare aktivt godkänt ett annat betalningssätt kan kontanter uteslutas.
Slutsatsen är att butiker och näringsidkare inte har rätt att själva införa förbud mot kontanter. Detta innebär att nuvarande praxis där vissa butiker, banker och andra näringsidkare vägrar ta emot kontanter utan stöd i svensk lag egentligen strider mot gällande rätt.