När Europa firade frihet – och Frankrike begick en massaker

Den 8 maj 1945 firade Europa nazismens fall och frihetens återkomst. Samma dag dödade Frankrike över 45 000 civila i Algeriet – människor som också firade segern över nazismen och hoppades på självständighet. Insändarskribenten visar hur universella värderingar ofta stannar vid Europas gränser.

Skådespelarna Janne Loffe Carlsson och Monica Zetterlund i rollerna som 111:an Elof Olsson, "Loffe" och Siv Olsson, Loffes fru, vinkar adjö i slutscenen när de firar fredsdagen 1945 på Kungsgatan, vid inspelningen av TV-serien "Någon stans i Sverige" 1973.

Skådespelarna Janne Loffe Carlsson och Monica Zetterlund i rollerna som 111:an Elof Olsson, "Loffe" och Siv Olsson, Loffes fru, vinkar adjö i slutscenen när de firar fredsdagen 1945 på Kungsgatan, vid inspelningen av TV-serien "Någon stans i Sverige" 1973.

Foto: Freddy Lindström / TT /

Insändare2025-05-30 22:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Den 8 maj firades befrielsedagen i Europa efter att nazisten Adolf Hitler tog sitt liv, då han insåg att Tredje riket skulle gå under. Europas folk gick ut och firade frihet och rättvisa. Samma dag som detta hände här i Europa, misslyckades ett annat europeiskt land – kolonialmakten Frankrike – med att leva upp till sina universella värderingar genom att döda 45 000 oskyldiga människor i tre städer i östra Algeriet. Dessa människor hade också gått ut för att fira segern mot nazismen.

De firade dels att Tredje riket hade fallit, dels att Europa var befriat, och för att hedra landsmän som dött i slutet av kriget. De hoppades också att Algeriet skulle få sin självständighet, enligt avtal med kolonialmakten Frankrike. Flera tusen algerier hade "lånats ut" för att hjälpa kolonialmakten i kriget mot nazismen. En släkting till mig deltog i detta krig.

Kolonialmaktens dödande i Algeriet fortsatte utan avbrott, och självständigheten dröjde ända till 1962. Slaget om huvudstaden Alger började 1957 under den blodige general Massu. Då bildades en motståndsgrupp i gamla stan som riktade sina attacker mot områden reserverade för privilegierade fransmän – caféer, restauranger, biografer – och senare flyttades motståndsgruppens attacker till Paris.

När fransmännen själva fick smaka på kriget och Charles de Gaulle så småningom återvände till makten, började ljusare tankar ta form och hoppet om att det vidriga kriget skulle ta slut väcktes. Motståndsgruppen kallades aldrig för terrorister, utan för motståndare och frihetskämpar. Min far förlorade fem bröder.