Mötet med döden är svårt för alla, för döden klipper av något och det behöver vi hantera på något sätt. Därför har det i alla kulturer och religioner utvecklats ceremonier till stöd för de som sörjer.
Sverige har börjat avvika från den normen när 1 av 10 gravsätts utan någon kyrklig eller borgerlig ceremoni, eller ”direktare” som det heter på internslang. Sverige avviker även på andra sätt, dels att det dröjer allt längre mellan dödsfallet och begravningen, dels att alltfler bara inkluderar de allra närmaste.
Visst finns det fall när människor är så ensamma att det varken finns släkt eller vänner som kan ordna med en begravning, men det är inte skälet till den stora ökningen av antalet ”direktare”. Skäl som anges kan vara ”att pappa inte ville vara till besvär”, eller att det är konflikter i familjen som gör att man inte vill träffas.
Men det finns minst två skäl till. Ett är att man inte anser sig ha tid. Ett annat är att man känner sig rädd och stum inför döden.
Som präst vet jag hur viktig en avskedsceremoni är för sorgearbetet. Ett övertydligt exempel fick jag när jag för många år sedan arbetade på ett behandlingshem och en där man var ledsen för att han varit så full att han inte gått på sin mammas begravning.
Jag föreslog att vi skulle åka till mammans gravplats och att han där fick falla på knä och be sin mamma om förlåtelse för att han inte kommit på hennes begravning. En mycket enkel ceremoni, men som mannen upplevde som en stor befrielse.
Döden är en så grundläggande erfarenhet att vi inte får slarva bort den. Det är bra om vi kan prata med varandra om hur vi vill ha vår begravning medan vi är friska. Skriv gärna ner önskemålen.
Var inte rädd för att gå på en arbetskamrats eller grannes begravning. Att människor sluter upp på en begravning är ofta till tröst och stöd för de närmast sörjande.