Jag förstår inte problematiken här. Varför skulle inte vår yrkeskår kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt? Man kan mycket väl vara en fantastiskt engagerad, lyhörd, inkännande och professionell pedagog men samtidigt värna om och längta efter ledighet.
För det första har inte lärare lov. Vi har något som kallas ferietjänst vilket innebär att vi förväntas vara på plats när våra elever är på plats. Då vår arbetsvecka uppgår till 45 timmar erhåller vi utöver 5 veckors lagstadgad semester kompensationsledighet som infaller då eleverna har lov. För det andra ingår det i vårt uppdrag att skapa förutsägbara skoldagar för våra elever. Det är lärarens ansvar att ge eleverna förutsättningar att kunna planera, strukturera, genomföra och utvärdera sina skolarbeten, då behöver vi självklart informera, påminna och ta hänsyn till när loven infaller.
Men jag håller med skribenten om att det finns mycket inom läraryrket som urholkar vår trovärdighet, exempelvis att vi ännu inte har någon reglerad undervisningstid, att vi är en av de få yrkesgrupper som inte tjänar in vår akademiska utbildning under ett livslöneperspektiv, att en genomsnittlig grundskollärare varannan vecka blir hotad och en gång i kvartalet utsätts för fysiskt våld, att vi förväntas täcka upp för våra sjuka kollegor under vår planeringstid eller för all del det slukhål som kort och gott kallas ”mentorsuppdrag” - det vill säga, hantera allt som rör elever, från psykisk ohälsa till utåtagerande beteende och skolfrånvaro.
Om den ständiga längtan bort har utvecklats till det arbetsmiljöproblem är det ett symptom på en yrkeskår som håller på att köras i botten snarare än arbetsskygghet. Personligen älskar jag mitt arbete trots ovan beskrivna utmaningar och det är tack vare mina fantastiska elever som jag, de dagar som återstår av läsåret, med lust och fägring stor kommer att hänge mig åt att entusiasmera, vägleda och skapa förutsättningar för lärande samtidigt som vi tillsammans räknar ner till det efterlängtade sommarlovet