Alla ser förändringarna i sin närmiljö. Många följer rapporterna om hettan, skogsbränderna, översvämningarna och artdöden. De allra flesta av oss tror på att vetenskap och forskning ger oss viktig information om nuläget och kommande konsekvenser. Alla hör dagligen någon som pratar om klimatförändringarna. En stor majoritet har barn och barnbarn som kommer att leva på en planet med mycket svåra livsvillkor. Alla vet att det är vi som lever nu som är ansvariga för de kommande kriserna.
Ja, jag vet att de finns människor som förnekar detta men det är en världsfrånvänd och absurd inställning. Den drivs bekvämlighet, kunskapsförakt och en oförmåga att bära den ångest som följer av att låta fakta sjunka in. Denna ångest hanteras genom förnekande och projicering - dvs. att skylla på någon annan – forskaren, klimataktivisten, ”miljömuppen” etc. Fossilindustrin vet vad som håller på att hända men fullföljer ändå sin hänsynslösa rovdrift på vår planet.
Trots att alla vet görs nästan ingenting. Ingen konsumtionsminskning, fortsatta charterresor, ingen minskning av köttätande och bilkörning. Business as usual som om inga risker finns. Inget får störa den materiella standarden.
Ja, jag vet att det finns människor i Sverige som lever på marginalen och vars situation inte tål någon minskning av konsumtionen. Och självklart ska klimatpolitiken vara rättvis. Dessa grupper kan kompenseras när fossil konsumtion görs dyrare.
Alla politiker vet men nästan ingen vågar. Man vågar inte röra den välsignade tillväxten trots att man vet att planetens resurser dräneras. Nästan ingen vågar säga vad som står på spel. Man skjuter upp lösningar och lägger ansvaret på kommande generationer. De som faktiskt är oskyldiga.
Nej, jag tror inte de kommer att göra tillräckligt. Jag tror att vi alla högljutt måste kräva deras handling. Och jag tror också att vi måste kräva motsvarande av oss själva. Hur ska vi annars kunna se våra barn och barnbarn i ögonen och säga ”jag gjorde vad jag kunde”?