Bestämmelser om lagliga betalningsmedel finns i 4 kap. 12 § lagen (2022:1568) om Sveriges riksbank (se prop. 2021/22:41). Innebörden av lagligt betalningsmedel är att var och en som huvudregel är skyldig att ta emot sedlar och mynt som betalning (se prop. 1986/87:143 s. 64). Bestämmelsen är emellertid dispositiv. Det innebär att skyldigheten kan avtalas bort i civilrättsliga förhållanden.
Högsta förvaltningsdomstolens vägledande dom (HFD 2015:49) tillåter inte att det i civilrättsliga förhållanden går att ensidigt avtala bort rätten att använda kontanter som betalningsmedel, så som en del butiker, banker, näringsidkare och konsumentverket påstridigt hävdar.
Det är viktigt att förstå att skyldigheten att ta emot kontanter kan påverkas genom avtal mellan parterna. Ett sådant avtal måste dock alltid vara ömsesidigt godkänt – det vill säga, båda parter ska vara införstådda och överens om de villkor som gäller.
I praktiken innebär detta att en butik eller tjänsteleverantör kan välja att endast acceptera digitala betalningar, men bara om detta tydligt har kommunicerats och kunden har accepterat villkoren innan köpet genomförs. Annars kvarstår orubbat grundregeln, att kontanter ska godtas som betalningsmedel.