I radions ”Konflikt” den 14 juni togs dessa frågor upp. Johan Forsell skröt över att år 2024 har varit ett reformintensivt år. Vi fick höra om att deportationen via ett flyktingförvar kan gå ganska hårdhänt tillväga. I förvaret i Märsta är dörrarna låsta och sex personer ska dela rum. Man vill göra det mindre attraktivt att komma hit. Otryggheten hos våra utländska vänner har ökat.
Är detta det Sverige vi vill ha? Mitt svar är nej! I alla tider har ju nyfikenheten funnits på andra kulturer. Under Storsvagåren 1867 och årtiondena efteråt var det många som sökte efter ett bättre liv i andra länder än Sverige. Lusten att resa har alltid funnits hos några invånare, om än inte hos alla. Låt oss inte fortsätta att bygga murar, att bygga broar är mycket bättre.
Jag längtar efter ett Sverige där tillit råder. Där man inte bara tänker på sig själv utan också på andra. Påve Leo XIV hade på Heliga trefaldighetsdagen ett tal till ungdomarna i sin hemstad i Chicago. Till ungdomar som kanske inte tillhörde någon gemenskap. Om hopp för hela världen. Vi måste leta efter sätt att komma samman. För vi hör ihop!
Det är så tragiskt att USAID ställer in all sin biståndsverksamhet. Och SIDA-chefen stoppar Palmecentret och dess stöd för civilsamhället (men nya regler gör det lättare för SD att få pengar). Och den svenska regeringen stryper bidrag till folkbildningen. Den som enligt New York Times har gjort de nordiska länderna så framgångsrika. I en artikel 2020-02-24 frågar sig kolumnisten vad orsaken är att länderna i norr har så höga nivåer av produktivitet, jämlikhet, social tillit och välmående. Svaret stavas folkbildning!
Bildning, till skillnad från utbildning, främjar ett självständigt tänkande, samtidigt som det ger näring åt känslor som ansvar, gemenskap och tillit. Så kan ett gott land skapas! Det längtar jag efter!