Jag arbetade på arbetsförmedlingen i Lycksele vid den tiden, många flyttlass gick söderut och iväg från norrlandskommunerna. Det pågick rationaliseringar inom skogsbruket, jordbruken lades ned och många av kraftverksutbyggnaderna slutfördes.
Arbetsförmedlingarna fick ständiga besök av företag från södra Sverige som behövde arbetskraft. Arbetsförmedlare från norrlandslänen besökte många företag från södra Sverige i syfte för att få kunskap om de orter som behövde arbetskraft och om bostadssituationen och i övrigt vad som var angeläget för en arbetssökande.
Det var ont om arbetstillfällen på hemorten och många tog möjligheten att flytta. Det fanns flyttbidrag att få, som dels gällde ett besök på den nya orten, starthjälp och flyttkostnader. I förekommande fall kunde även arbetsförmedlingen lösa in fastigheter som den arbetssökande inte kunde sälja.
Idag ser vi det motsatta – Norr- och Västerbotten är i behov av arbetskraft utifrån på grund av de stora investeringar som nu pågår i båda länen. Det är rimligt att arbetsförmedlingen får tillgång till de ekonomiska bidragen för de som flyttar hit. Om man från politiskt håll pratar om att ”hela landet ska leva” bör det även synas i arbetsmarknadspolitiken.
Med andra ord: inför flyttbidrag för att underlätta rekryteringen till de norrländska företagen. Det borde vara lika angeläget idag som det var på 60-talet att tillgodose arbetskraftsbehovet i de södra delarna av landet. Dessutom bör arbetsförmedlingen erhålla resurser att sköta förmedlingen av arbetet. Det är för mig en självklarhet att det bör vara arbetsförmedlingen som har det uppdraget.
Låt inte arbetsförmedlingen bli en arena där matchningen skall skötas med det ena experimentet efter det andra.
Bert Lundgren