Själv har jag mycket lite intresse för Mello men har som de flesta föräldrar fått titta lite sådär inre motvilligt med ett glatt humör utåt då barnen förstås älskar Mello och det som hör till. Allt har låtit ungefär lika ointressant under flera års tid och jag har lagt väldigt mycket tid på att tänka på annat eller skratta lite elakt åt fula scenkläder och irritera mig på stereotyper. Så plötsligt får jag höra de inledande dragspelstonerna och satte mig rakt upp i soffan. Vad är det som händer?!
Det var lite uppfriskande att faktiskt för en gångs skull vilja att någon eller något ska vinna, jag brukar vara ganska neutral i tävlingssammanhang och tycka att det inte spelar så stor roll i världsalltet. Det gör förstås inte det här heller men det var så roligt med något som stack ut så mycket och var helt annorlunda än det som normalt sett dyker upp.
Nu har vi lyssnat alldeles tillräckligt på vinnarlåten tycker jag och har lyssnat vidare på deras andra låtar och även fått se dem i intervjusammanhang av olika slag, tittat på gamla program sedan tidigare och även streamat deras musikaler. Jag har hört andra som svär ve och förbannelse över att de gör narr av hela Eurovision med sitt fjantiga pajaseri och jämför dem med fenomen som Dr Bombay och Sean Banan. Fast där håller jag faktiskt inte alls med och tycker att man ska göra sin hemläxa lite bättre. Det är duktiga musiker som lever på att vara just musiker och artister men med en ödmjukhet och inställning till livet som jag hoppas ska sprida sig över gränserna från Österbotten.
Man ska vara stolt över det man kan och gör men man behöver också kunna ha självdistans och komma ihåg vem man är och var man kommer ifrån. Det tycker jag att KAJ på ett föredömligt sätt har visat prov på. Världen är tillräckligt fylld med yta som det är och osäkra rädda människor som inte vågar vara sig själva för att man tror att det inte räcker till.
Vardagsbekymmer och livet som det är händer oss alla oavsett om man får vara med i Melodifestivalen eller är en 47-årig specialpedagog i en norrländsk stad som lever livet ungefär likadant varje dag. Det som blir fel är att vi ser upp till de som står mer i rampljuset än oss själva och som verkar helt utan bekymmer och problem.
”Alla har sitt” är en fras jag ofta återvänder till i samtal om medmänniskor och livet. Med det menar jag att det bakom den allra mest perfekta fasad finns det sorger, bekymmer och det som gör livet svårt. Människan vill bli älskad och höra till, ibland på bekostnad av att inte våga visa och tala om hur det ligger till för att man är rädd att bli utanför.
Få artister berättar i intervjuer efter sitt livs triumf att man fått en avhyvling av mamma för att man spelade så oerhört många låtar på hyllningskonserten att det blev olidligt jobbigt att stå och lyssna. Men genom att göra det berättar man också att man är en människa med distans till sig själv, sitt artisteri och kärlek till en mamma som behöver kaffe, smörgås och en stol att sitta på för att hon ska trivas bra, oavsett hur stolt hon är över sin son och hans prestationer.
Alla har sitt. Du, jag och varenda människa, oavsett om de tävlar i Eurovision eller inte.
Nu är vi lite extra snälla mot varandra under maj och hoppas att det finns kaffe och smörgås i logen i Basel, det tror jag att killarna i Kaj skulle uppskatta som uppladdning.