"Bort gå de - stilla skrida de -
en efter en till skuggornas värld"
Diktarens ord konfirmerar den eviga sanningen att livet är ändligt. Så även för vår älskade Ture, som efter ett långt liv har lämnat det jordiska och gått till sina fäder. Han blev 93 år.
Han växte upp i tidigt tjugotal i den lilla byn Orrböle, där han redan i koltåldern, med sjömanskrage, avslöjade lust och fallenhet för snickeriets hemligheter, och jag minns hans första robusta lilla lastbil som han skapat med sina händer. I den lilla byskolan skördade han förtjänta framgångar och fick kanske där svar på frågor han grunnat över.
Uppbrott från den trygga agrara tillvaron förde oss, via ett gästspel i lappländska Umnäs, till Västerhiske år 1937.
År 1945 infann sig romantiken, vars föremål var en flicka från Skråmträsk - den underbara Hildegard! Den vidunderliga kärleken slog rot och kröntes vid deras giftermål midsommaraftonen l947.
Efter en kortare lärotid i Stockholm återvände Ture och hans blivande kompanjon, Henning Granström, till Västerhiske i akt och mening att starta tillverkning av gitarrer med himmelsk klangbotten. Inte utan stolthet berättade Ture för mig på ålderns höst, att de under åren i Västerhiske tillverkat 15000 gitarrer som alla fann köpare. Nyåkersfödde Dan Grenholm fanns i bakgrunden som en andlig mentor, och denne klassiske konsertgitarrist fick också ge namn åt Tures och Hennings
förnämsta alster - en Daniel.
Mitt i framgångssagan blomstrade familjelivet och trenne barn såg dagens ljus. Ulf, Eva och Ola var till glädje och hugsvalan, inte minst på ålderns höst. Deras liv har gått dem väl i händer med uttalad tacksamhet. Som en förändring i livets ekorrhjul bröt familjen upp i tidigt sjuttiotal och sökte sig till jämtländska Jormvattnet med sina vida horisonter. Där fanns lugn och ro och tid för ostörd kontemplation.
Ingenting varar för evigt och som en krvdda i tillvaron lockade livet vid kusten där Ture och Hildegard fann sin slutstation i Västanbyn.
Ture var en rikt begåvad person med många strängar på sin lyra. Vid sidan av hans ofantliga produktion av alster i trä - som mera var konstverk än hantverk - fann han också tid för verbala uttryck. Med igenkännandets glädje lyssnade jag ofta på hans finurliga limericks som lockade till skratt och beundran. Fanns någon i släkten som fyllde år fanns Ture där med sina begåvade hyllningsdikter.
Orrböle var ett Shangri-La för Ture. Som en dokumentation av obruten tillhörighet med sin barndomsby timrade han där tvâ sommarstugor med utsikt över byn. Där fann barn och barnbarn ostörd glädje. Om lusten till fiske fanns kunde de vandra till Harkvattnet och vila ut i pappas stuga. Eller lockade mer avlägsna Löfsele där Ture, sin vana trogen, också hade sörjt for härbärge.
För mitt inre kan jag höra Tures känsliga gitarrspel beledsaga mitt vittnesbörd om sorgen efter en älskad make, far och broder.
Brodern Martin