Thure Eriksson, Skellefteå, har avlidit vid 85 års ålder efter en tids sjukdom.
Thure var en sann renässansmänniska, lika hemma i snickarbyxan som i prästskruden. Kanske var det denna frihet som möjliggjorde att han tog sig dit han ville. Thure föddes 1934 i byn Långselet utanför Boliden som den tredje i en syskonskara om fyra - Linnéa, Egon, Thure och Martha.
Efter sju år i skolan började Thure jobba i skogen, några år senare blev det jobb i gruvan. Men han ville vidare. En trygg anställning lämnar man inte. ”Int går det” var ord som yttrades på bygden. Det gick. Via jobb som handelsresande, via Hermods distansstudier, via Uppsala Universitet. Med sin älskade Carin vid sin sida, som under perioder försörjde dem. Prästvigning 1969, året efter föddes sonen Jonas. Första församlingen blev Kiruna. Vid den stora gruvstrejken för 50 år sedan fylldes kyrkan av strejkande gruvarbetare.
Några år i Kiruna och därefter byn Sjulnäs utanför Piteå. Dottern Hanna föddes 1975. Besökarna i den nybyggda kyrkan var många, kyrkan fick byggas ut. Thure fick vara med om att inviga en ny kyrka två gånger på samma plats. Gemenskapen och hur alla hjälptes åt var något Thure ofta återkom till när han mindes tillbaka.
Somrarna tillbringades i trakterna runt Skellefteå, först i en stuga vid Skellefteälvens mynning och sedan ute vid havet. Thure och Carin timrade själva upp stugan i Storsand vid Bjuröklubb. 1989 gick flytten till Skellefteå på heltid. Hemmet på Högströmsgatan och ute i sommarstugan stod alltid öppet för barn och barnbarn. Thure gladde sig mycket åt sina barn, deras respektive och sina fyra barnbarn. Gemenskapen var stor. Det var diskussioner och debatt dagarna i ända om stort och smått. Men Thure var inte främmande att påpeka, att allt kan vi inte begripa. Det finns en dimension som människan inte förstår. Och att detta är sakernas tillstånd.
Vi saknar honom. Vi saknar hans intelligens, hans humor, hans verbala förmåga. Hans värme.
Familjen