En fantastisk historieberättare och människovän har gått ur tiden. Lördagen den 3 november 2018 somnade Svante Söderlund, Enköping, lugnt och stilla in efter en tids sjukdom, omgiven av sina närmaste. Han blev 85 år.
Svante föddes 1933 i en fiskarfamilj på Bjuröklubb. Detta var året vägen till slut blev dragen, dessförinnan fick man åka sjövägen. Han var en alert och utåtriktad pojke och intresserade sig för verksamheterna ute på Bjuröklubb, kände alla och hjälpte till varhelst han fick med att dra upp nät, assistera morbror fyrbiträdet eller följa lotsen ut i storm. Det var ganska knapert, men Svante bidrog till maten med kaninuppfödning. Dock rymde en stor svart hane varje dag hem till pensionerade lotsen Wikberg där de hittades sida vid sida på farstutrappan. Bestämt motsade sig kaninen hemgång genom att stampa med bakbenen.
Svante gick i Bjuröns skola under åren 1940-46. Skolan hade B3-form, det vill säga alla klasser i samma rum och antagning vart annat år. Svante var en duktig elev med fina betyg. Han var även mycket bra på att rita. En tid bodde Svante inackorderad hos Larssons i Bjurön, då det var för långt att gå/åka skidor till skolan varje dag. Först 1944 startade skolskjuts mellan Bjuröklubb och Bjurön. Hos Larssons fick han förtroendet att hjälpa till med hästarna och där grundlades ett av Svantes stora intressen.
Värnplikten gjordes i Umeå, följt av underofficersutbildning i Falun. I samband med detta tjänstgjorde Svante vid skid-VM i Falun 1954. Under hela livet hade Svante ett patos för rättvisa och ett stort intresse för människor, så när det blev dags välja yrke låg polis nära till hands.
Som ung polisaspirant kom han till Dikanäs och andra orter i norra Västerbottens inland. Det var en intressant tid. Ett uppdrag var att skjutsa en födande kvinna i ilfart från Dikanäs till Umeå i full snöstorm, stor dramatik och lyckligt slut. En lördag på Malåborg träffade han sin blivande fru Gudrun (född Marklund). Därefter blev det polishögskolan i Luleå, följt av erbjudandet om en tjänst som förste poliskonstapel i Lövånger. Dit flyttade paret 1960, gifte sig året därpå och dottern Elisabeth föddes 1963.
Polisen Svante hjälpte hellre än stjälpte, vilket till exempel några underåriga mopedister fick erfara. De fick leda moppen hem igen i avvaktan på åldern. 1967 räddade han en valp som slängts halvstrypt på soptippen i Bureå som fick flytta hem till oss. Valpen Ping och dottern blev rikskändisar genom kvällstidningarna. En favorithistoria från tiden innan pensioneringen var när en invandrarpojke i tolvårsåldern kom in på polisstationen och ville söka tillstånd att öppna verksamhet. Pappa blev mycket imponerad och vill inte nedslå pojken utan berättade istället i detalj hur pojken skulle gå tillväga när han hade åldern inne eller om han kunde få en förälder att stå som ansvarig.
Många intressanta historier berättade Svante från tiden som polis. Bland annat om den gång han och Burekollegan var på patrull i polisbilen av modell VW-bubbla och man körde fast i snön på den lilla byvägen. Som tur var kom då en hjälpsam man med arbetshäst, dragandes ett timmerlass. Bakpå lasset kopplades polisbilen och blev utan problem uppdragen till E4:an. Till sin stora glädje fick Svante chansen att tjänstgöra under fotbolls-VM i Göteborg. Tyngre var det natten då Estonia förliste, då Svante med kollegor var på konferens på Östersjön, alldeles i närheten, utan att kunna bistå så mycket som man önskade.
Svante var under hela sitt yrkesverksamma liv poliskonstapel på kontoret i Lövånger, förutom sista året innan pensioneringen då kontoret stängdes och Svante tjänstgjorde i Burträsk och vid säkerhetskontrollen på Falmark.
Förutom hästar och andra djur var Svantes fritidsintressen friidrott, längdskidor och lokalhistoria. Under 60-talet (och första åren på 70-talet) var Svante friidrottstränare för Lövånger Uttersjöbäckens Allmänna Idrottsklubb (LUAIK). Teamet rönte fina framgångar, med idrottare som exempelvis Stellan Lundqvist, vars DM-rekord från -71 fortfarande håller. Dottern Elisabeth fick ibland följa med i bussen som maskot.
Svante missade aldrig en Finnkamp eller skidor på TV. Som barn tränade pojken Svante skidor genom att hålla ett skidspår öppet mellan Bjuröklubb och Uttersjöbäcken. Som vuxen åkte han många långlopp, som till exempel Kalvträskloppet, med toppluvan käckt på svaj.
Senare i livet tog kärleken för trav över. Under åren blev det många travhästar som han födde upp och tränade, vilka kuskar som Stig Lindmark och Anders Lindqvist med framgång körde. Största framgångarna fick kallblodet Besttormi med sina 39 placeringar, varav 17 vinster.
Svante var mycket intresserad av den lokala historien i Bjuröklubb med omnejd och i Österbotten (där en hel del släkt fanns), av släktforskning samt av sjöfartshistoria. Detta resulterade sedermera, efter Svantes pensionering, i skriften ”Krönika om Bjuröklubb” och en ny karriär som uppskattad föredragshållare.
Som person var Svante ”naanting” utåtriktad, ”omåttligt” lättpratad, ”nalta” nyfiken och ”olecklut” intresserad av människor. Född med en berättarkonst få förunnat. Han hade lätt att komma i kontakt med människor och fick en mycket stor bekantskapskrets. Var han än befann sig i världen, nog hittade han en västerbottning efter en stund, och gemensamma bekanta. Men Svante var också lätt att komma i kontakt med, att få en pratstund med, och en bra lyssnare om man hade något angeläget att prata om.
2002 beslutade sig Svante och makan Gudrun att flytta söderöver, till Enköping, för att komma närmare dotter och barnbarn. Det dröjde inte många minuter innan paret fick nya vänner i trappuppgången. Det följde ett livligt umgänge och nyfunna intressen i boule och rugby samt engagemang i bostadsrättsföreningen. Men först kom alltid barnbarnen som fick förmånen att tillbringa flera dagar i veckan med morfar (och mormor, farmor och farfar) under sina första år. Vi är så tacksamma. Svante tvekade aldrig heller att hugga in och hjälpa till med skjuts, gräsklippning, vedhuggning eller djurpassning. Han ställde alltid upp för alla.
Svante efterlämnar makan Gudrun, dottern Elisabeth med sambo Magnus, dotterdöttrarna Vendela och Lydia, släkt och vänner samt ett arv i form av kärlek till längdskidor, historia, hästar, hav, stekt sik med potatis, varm choklad med kanelbullar samt många levande minnen och berättelser.
Dottern Elisabeth Söderlund