Onsdagen den 19 augusti somnade min mamma, Sonja Rånlund-Norman, in på Skellefteå lasarett, knappt två månader efter sin 92-årsdag.
När Sonja föddes bodde de i Brännberg utanför Boden, där pappa William var lärare i byskolan, men bara några månader senare hade han fått tjänst i Essvik utanför Sundsvall och familjen flyttade dit. 1932 kunde de flytta in i sitt nybyggda hus i närliggande samhället Kvissleby, där Sonja växte upp. Det var ett stort hus så det var för det mesta någon inneboende där. Bil skaffades tidigt så familjen kunde fara till Norrbotten på somrarna, där Sonja fick uppleva bondeliv hos både morfars utanför Boden och farfars i Råneå.
Sonja var mycket musikalisk och fick därför i tioårsåldern ett piano som flitigt användes tills den dåliga hörseln satte stopp för vidare spelande på äldre dagar.
I sin ungdom sjöng hon i körer, spelade piano vid vissa evenemang och fick även prova på att vara dirigent.
Efter realexamen i Sundsvall blev det utbildning till barnsköterska och tanken var att bli sjuksköterska, men efter någon termin vid Röda korsets skola i Stockholm insåg hon att det var ingenting för henne, så när möjligheten kom att få utbilda sig till lärare vid seminariet i Luleå 1945 hoppade Sonja på det, något hon aldrig ångrade.
Efter examen 1949 fick hon av en ren slump erbjudande om en tjänst i den lilla byskolan i Gran i övre Kågedalen. Där skulle hon förstås inte stanna, men trivdes riktigt bra och kom att bli kvar där i 40 år, även om de fick flytta till en ny och större skola i Sandfors 1952.
I början av 1950-talet träffade Sonja en bekant från ungdomsåren i Kvissleby, Sven Norman, och de gifte sig. 1952 fick de mig men äktenskapet höll inte och de gick skilda vägar efter några år. Morfar William flyttade då till oss, eftersom mormor Nanna gått bort, alldeles för tidigt, 52 år gammal. Vi bodde i Sandfors och hade huset i Kvissleby som fritidshus sommar, jul med mera. Eftersom hela Kvissleby skulle rivas och byggas upp igen till ett helmodernt samhälle, så såldes det kära huset 1965 och mamma beslutade att skaffa oss ett nytt hus och det skulle bli i Kåge och där fick hon bo resten av livet, vilket hon uppskattade mycket. Hon gick i pension 1989.
Sonja reste en del men trivdes bäst hemma med att lösa korsord, läsa och se på tv, förutom skötsel av hus och trädgård.
Redan i 40-årsåldern började mamma känna av den kärkramp som hon i decennier fick tampas med och som i förlängningen skulle leda till döden, även om hon oftast kunde leva ganska besvärsfritt fram till de sista cirka fem åren.
För mig var mamma en trygg punkt i tillvaron och vi hade mycket roligt tillsammans. Saknaden är oerhört stor.
Ulla