Skellefteå
Natten mot den 5 juli drog Ruth Gustafsson sitt sista jordiska andetag och gick in i den eviga andningen, trettiosex dagar innan hennes hundraårsdag den 11 augusti.
Ruth kom från Renbergsvattnet, dotter till Ester och Karl Andersson. Ruth har överlevt syskonen Sven, Oscar, Emil, Ragnar och Frida.
I mitten på 30-talet mötte Ruth en ung lastbilschaufför hos droskaren Sundbom i hembyn. Det ledde till förlovning 1937 med Hjalmar Gustafsson och vigsel i Burträsk kyrka året därpå. En förening som upplöstes 1997 när Hjalmar dog.
De bosatte sig i Gummarksnoret och skulle bli kvar där ett halvsekel. Ruth arbetade på mejeriet och Hjalmar utökade sin verksamhet med en gods- och mjölkbil. Några år senare (1941) köpte de mejeriet i Noret, byggde om det till bostad och lastbilsgarage.
Efter några år köpte de grannen Hilma Olssons kafé som Ruth drev. Kaféet blev med hennes charm och sociala omsorg den naturliga samlingspunkten för flera byar, en förebild för senare tids fritidsgårdar. Sedan ansvarade Ruth för lanthandeln i det gamla mejeriet och därefter arbetade hon i "staan".
Med omvändelsen fann Ruth och Hjalmar en ny dimension i livet, deras sociala patos förenades med en andlig omsorg om medmänniskan. De blev också aktiva i EFS och Skellefteå landsförsamling.
Barnen, som med tiden blivit fem familjer med barn och barnbarn, är en av livets stora gåvor brukade Ruth ofta säga. Och hennes omsorg sträckte sig till anhöriga långt utanför familjekretsen. Ruths rättframma sätt, nyfikenhet på nya maträtter, Kias nästa tjejmil, barnbarnsbarnens första steg, bekväma jeans och snygga klänningar, vänners och grannars liv å hälsa, ja på Livet här – och Livet därefter.
Ruth bodde sina sista fem år på Brogården och fick den bästa tänkbara omsorg som tänkas kan.
* * *
En av mina största förebilder har alltid varit min farmor. Hon är 97 år, 160 centimeter lång, har kritvitt hår och vet vad hon vill (och ger sig banne mig inte förrän det blir så). Jag brukar kalla henne för min krutkärring. Farmor har uppfostrat fem barn till kloka och fina människor. Hon har alltid varit fullproppad med livsglädje, rapp i käften och aldrig varit rädd för att säga precis vad hon tycker och tänker. Hon älskar ostbågar och har aldrig sett sig själv som gammal även fast hon bara har tre år kvar till 100.
Sedan några år tillbaka bor hon på ett äldreboende. Trots att hon är äldst på stället har hon mest koll på läget. När de andra boenden sitter invirade i filtar, halvsovandes framför tv:n hänger hon med personalen, att sitta still och glo är inget för henne. Jag hoppas verkligen att mitt liv blir lika fint som farmors, så jag som gammal kan vara allt annat än bitter.
Utdrag ur krönikan "Som gammal ska jag vara annat än bitter" av Judit Gustafsson från 2012
Mauritz, Leif, Harry och tvillingarna Katarina (Kia) och Roger med familjer