Samtidigt som vårsolen började värma Skellefteå somnade Ragnvald Sandberg in på stadens lasarett efter en tids sjukdom. Han hade gillat den där vårvärmen, att fåglarna vände tillbaka till skogen från hans fågelbord, att katterna stannade ute hela natten, att SAIK var i final precis som vanligt.
Ragnvald Sandberg föddes 1946 i Bjurfors, Skellefteå, delade ett litet hus i skogens kant med många syskon och en mor som höll hela barnaskaran hel och ren trots inga inkomster alls. Kanske var det där hans förmåga att skapa någonting ur ingenting grundades, det fanns inte ett problem som inte gick att lösa även utan verktyg - hus, bilar och krisande medmänniskor.
Han träffade Doris Lundqvist i Skellefteå, flyttade till Stockholm och tillsammans fick de mig, Joakim. Pappa jobbade som timmerman och byggde Rinkeby och Tensta, det sista av miljonprogrammet. Vid ett tillfälle skällde han ut en arkitekt på besök för att han inte ritat några lekplatser bland höghusen. Var skulle barnen leka!? Under hela livet avskydde han auktoriteter och sa det gärna till dem.
1973 blev våghalsen för våghalsig. Han dök, skadades och blev förlamad från axlarna och nedåt. Han skulle komma att sitta 43 år i rullstol, men egentligen aldrig sitta stilla. All skicklighet i sina egna händer förde han över till andra och han njöt av att berätta, instruera, diskutera och debattera. Det blev sommarstugor, vindkraftverk, debattartiklar och innovationer för rörelsehindrade, och varma relationer med både meningsmotståndare och barnbarn.
På äldre dar ställde han upp och träffade unga människor som nyss blivit förlamade som han. Oftast var de djupt deprimerade, självmordsbenägna. Från rullstolen brukade han berätta om sitt liv, sin familj och sitt nästa projekt. Det räckte i regel för att 20-åringar skulle se livets möjligheter med hjälp av hans ledljus.
Och även om dimman nu lagt sig tjock och tät kring den fyr som var Ragnvald Sandberg så kommer vi ledas av honom länge än. Minnet slocknar aldrig pappa.
Joakim Sandberg