Den 2 november lämnade vår älskade far oss i en ålder av 80 år.
Han föddes i Kramfors i Ångermanland som yngsta barnet av tre syskon och son till lantbrukaren Jonas Johansson och hans maka Jenny.
Våra föräldrar gifte sig 1959 i Nätra kyrka, Örnsköldsvik, och vi barn föddes 1963 och 1966.
Far arbetade på dåvarande tidningen Nya Norrland.
1970 gick flyttlasset till Skellefteå där far fått anställning på Västerbottens Folkblad och blev kvar i många år.
De sista åren fram till pensioneringen var han egen företagare.
Sommarloven tillbringades som alltid i sommarstugan på Hornön, Örnsköldsvik, där far byggde på stugan, byggde pingisbord till oss barn och så vidare och som organiserade roliga tävlingar bland alla stuggrannar. Vintertid spenderade vi ofta i fjällen.
Far var en mycket snäll person som ofta gillade att skoja och skämta. En duktig organisatör som var konstnärlig, händig, sport- och musikintresserad och som kunde allt om historia.
Far var med och startade Skellefterevyn i Skellefteå och från 1976 och flera år framåt var hela familjen engagerad på olika sätt.
1982 gick våra föräldrar skilda vägar.
En älskad far har lämnat oss.
Sorgen över att han är borta finns i våra hjärtan, men alla fina minnen lever kvar inom oss.
Veronica och Thomas
***
Min Owe är död. Min livskamrat och bäste vän! Livet är ofattbart tomt utan honom.
Sedan 1982 har Owe och jag levt tillsammans. 1986 gifte vi oss. Vi har haft så roligt under de här 33 åren! Vardagen blev förunderligt lätt med Owe och våra gemensamma intressen gjorde livet spännande.
Owe bildade 1976 tillsammans med Bosse, Jompa och Solveig Skellefterevyn, som i många år roade Skellefteborna. Från 1982 ingick också jag som medlem där. Det var ganska jobbiga år då alla hade vanliga jobb bredvid, men de gav mycket glädje och inspiration och Skellefteborna strömmade till Nordanåteatern.
Owe är grundaren av LIS, lokalrevyer I Sverige, en sammanslutning där revygäng hjälper varandra med manus, revykläder etcetera och som med åren fått många kända revymakare som medlemmar. LIS var Owes skötebarn och han fungerade som dess ordförande i många år.
Under alla år har Owe varit medlem i brödralogerna Odd Fellow, nr 61 Karlavagnen, och W-6 . Han innehade genom åren flera olika ämbeten och var mycket hängiven arbetet i båda logerna. Han satte stort värde på brödraskapet. Ofta framträdde han på efterkapitlen med monologer, berättade historier, ledde sångerna. Bröderna har ofta uttryckt sin glädje över att ha haft honom som kär medlemsbroder.
Owe och jag fick genom åren en stor vänkrets och otaliga är de många härliga fester vi varit inbjudna till. Owe tyckte om att få värdinnan till bordet så att han fick hålla tacktalet. Han var också en strålande värd för våra egna gäster när vi inbjudit till glad samvaro i vårt hus på Rosgatan. Vi känner oss privilegierade att ha fått uppleva så mycken vänskap och samhörighet.
År 2005, då Skellefterevyn upplösts, hjälpte Owe PRO-gänget i Skellefteå att sätta upp revyn Minnenas fönster , som firar 10 år i år. Där ingick vi båda som skådespelare de första åren. Owe och jag var dessutom ute och underhöll i många år på fester, jubileer, årsmöten etcetera, så även om Owe inte fick skådespeleriet som yrke var han verksammare på scenen än de flesta.
Sitt musikintresse fick min Owe delvis tillgodosett genom bonussonen Johans yrkesval som konsert- och operasångare. Vi har följt Johan både i Sverige och utomlands och lyssnat till honom. Owe var alltid mycket stolt över sin bonusson. Han brukade stiga fram efter konserten och berätta för dem som stod och samtalade med Johan att han var Johans bonusfar och att det var från honom Johan ärvt sin sångröst. Reaktionen blev alltid munter.
Både Owe och jag tyckte mycket om att besöka länder med annorlunda kulturer. Det förde oss på resor till bland annat USA, Kina, Japan och till många städer och platser i Europa.
En av de sista resorna vi gjorde var till Paris – en stad som Owe alltid längtat till. När Johan för några år sen uppträdde på Opéra national de Paris – Garnier, tog vi tillfället i akt och åkte dit trots Owes krånglande knä. Vi satt på första parkett på operan och hänfördes av Johans insats. Vi åkte Metro och promenerade med kartan i hand. Vi såg och gladdes över det Paris vi drömt om. Owe var mycket historieintresserad och allra mest fascinerad var han av franska revolutionen. Så när han nu fick besöka Versailles och gå de stigar Marie Antoinette vandrat på, blev livet fullkomligt för honom.
Det sista året har varit jobbigt för Owe efter en svår hjärnblödning i november 2014. Men han har aldrig förlorat sitt goda humör och sin positiva livssyn. Vi pratade ofta om allt roligt vi varit med om och hur lyckliga vi var att ha fått leva tillsammans i så många år.
Owe bodde sedan ett halvår på Annagården, Smaragden, där han fick mycket god och kärleksfull vård av personalen. Han var mycket förtjust i "flickorna", tyckte de var suveräna. Jag tror mig veta, att den kärleken var ömsesidig. "Perfekt", sa han och satte fingret i vädret.
Tänk vad mitt och Owes liv tillsammans har varit rikt och så många vackra och fantastiska minnen jag har!
Jag är tacksam över allt jag har fått uppleva med Owe och att han alltid har älskat mig och velat mitt bästa.
Charlotte