Mirjam Johansson har avlidit, 87 år gammal. Hon föddes i Skelleftehamn och avled i Sundsvall. Närmast anhöriga är sönerna Tomas Johansson och Niklas Johansson, Tomas fästmö Sanna Ljung och Niklas sambo Katarina Selin, barnbarnen Isak och Amanda samt Sigrid och Alvar.
Mirjam växte upp i ett ganska strikt religiöst hem där dans, musik, läsa böcker och spela kort ansågs olämpligt. Men dessa förbud hindrade henne inte från att ha roligt. Hon smet då och då iväg på dans utan att berätta var hon varit. Eftersom katekesen var den enda tillåtna boken så gömde hon en annan bok i den och lyckades på så vis läsa den tidens skönlitteratur.
I början av 50-talet förälskade hon sig i Lennart Johansson från Kålaboda. 1956 gifte de sig i Skellefteå. Sedan flyttade de till Stockholm. 1959 föddes förste sonen, Tomas. De flyttade till Kiruna och där föddes 1968 deras andre son, Niklas. 1969 flyttade de till Sundsvall. Mirjam tyckte att Sundsvall var en vacker stad. Hon gillade Norra och Södra berget, Stenstan och Alnön. Familjen bosatte sig ganska snart i Ljustadalen. Hon tyckte namnet var så fint. Hon gick och cyklade till Birsta flera gånger i veckan. I kvarteren runt Kantarellvägen kallade man henne för "hon som alltid cyklar".
1976 köpte hon en TV för att se det kungliga bröllopet. Den placerades i köket och användes ofta, hon såg bland annat Törnfåglarna och Allsång på Skansen. Mirjam var lite av en "early adapter" och hakade tidigt på hälsotrender, köpte elektriska apparater och påverkades av inredningstips. Hon hade en bestämd uppfattning om att billiga saker var bättre än dyra. Detta var troligen ett arv från en uppväxt utan lyx.
Hon hade bara gått sjuårig folkskola, men som vuxen gick hon på folkhögskola och upptäckte då att det var roligt att studera och att hon var duktig på det. Hon hade flera anställningar på olika kontor i Sundsvall. Hon gillade administration och ekonomi och var snabb och kompetent på jobbet. Hennes längsta anställning blev på AMU Center.
En egenskap som kännetecknade Mirjam var hennes envishet. Hon gick med bruten lårbenshals i tio dagar. Hennes svåger skjutsade henne till slut, mot hennes vilja, till sjukhuset. Läkaren sa att han aldrig träffat någon som gått så länge med brutet lårben. Mirjam sa "Jag ville vänta tills det gick över".
Hon trivdes bäst hemma och i sommarstugan i Falkträsket. Hennes enda last var sötsaker. När maken Lennart, släkt och vänner blev kaffesugna blev hon istället sötsugen. Hon drack då en halv kopp kaffe med flera sockerbitar och minst en kaka till.
Hon hade alltid sina närmaste i tankarna. Till sin glädje hann hon uppleva tillkomsten av fyra barnbarn.
Familjen genom Niklas